Mönstergatan
Evert småsprang ut på gatan när han såg att Ros-Marie backade ut ur garaget. Oftast hade hon den
där Chapeline Chabarov med sig överallt, så han var angelägen att få prata med henne på tu man
hand.
Ros-Marie såg Evert dyka upp i backspegeln och bromsade in. Han knackade på rutan. När den var
nere, hörde hon hur han flåsade. Han harklade lite.
”Ville du nåt?” undrade Ros-Marie.
”Jo… ja… jag tänkte bara säga om du borde sjukskriva Magnus från kontoret så länge. Eller du kanske
redan gjort det?”
”Sjukskriva? Men Evert, jag begriper ingenting. Varför skulle jag sjukskriva honom? Vet ju inte ens om
han är sjuk?”
Evert tänkte snabbt. Det var en skör balansgång att styra upp saker utan att avslöja för mycket.
Magnus hade insisterat på att han inget fick säga. Evert anade att han ämnade vänta ut ryssen. Och
vänta skulle han få göra tänkte han mörk i sinnet. Men nu gällde det att hålla humöret på topp och
agera så att Ros-Marie inte tog fler förhastade beslut. Minnet av Magnus skulle bromsa hennes
förehavanden. ”Jo, men jag kan berätta för dej att han med stor sannolikhet är sjuk.” Ros-Marie
tittade med tvivel på Everts runda ansikte. ”Sjuk? Och vad får dej att säga så?”
Evert klappade sig på bröstet. ”Inre förvissning. Härinne! Han trivdes bra här o skulle säkert redan
kommit tillbaka om inte nåt förfärligt hade hänt."
"Trivdes? Var det allt? Han trivdes... Var det vad han sa till dig? Men nåt fick honom att ta en rejäl
paus och än har han inte visat sej", svarade Ros-Marie buttert och la i backen igen. "Om han ville ha
mig känner han ju till adressen. Ett meddelande är väl inte för mycket begärt?" Bilen backade nästan
över Everts fötter, men han följde envist med utanför den nedvevade fönsterrutan.
"Han kanske ligger på nåt sjukhus. Har du kollat upp dom?”
Ros-Marie kände sig härjad i sin själ när hon insåg att hon inte ens tänkt tanken på att kolla upp
sjukhusen på Hawaii. Hade en tropisk sjukdom slukat honom? Var han i själva verket död? Han
kanske låg kvar i ett okänt kylrum alldeles ensam utan att kunna försvara sig mot hennes bitterhet  

över att bli lämnad så burdust? Hon hade hela tiden rättfärdigat sitt handlande genom att skylla allt
på honom. Det var ju han som lämnat henne!
”Kanske borde jag sjukanmäla honom då… så länge”, la hon till sakta.
”Aa, bra gör det. Sjukpenningen kommer ju också in på kontot då vet du.” Och så blir inte Hilmarsson
av med sitt jobb tänkte Evert för sig själv när hon backade ut bilen på gatan. Det kunde komma väl till
pass om han ändå skulle råka bli av med allt annat. Han tänkte på ryssen Chabarovs framfart som
utan skrupler gjort sig fruktansvärt hemmastadd i Hilmarssons hus. Ros-Marie gasade till och Evert
hoppade förskräckt undan.
Ros-Marie körde i hög hastighet för att boka tider på olika salonger åt Chapeline. Men tanken på
sjukhus och kylrum och Magnus späda fötter på en brits, skakade om henne redligt. Trots det
agerade hon enligt sin plan och körde in till stan.
Snart stod hon på kliniken The New Look, för att bilda sig en uppfattning om de skulle kunna hålla vad
de utlovade. De var experter på hårimplantat och extremt skickliga på att hitta rätta nyanser för
hårfärg enligt reklambladet. Ros-Marie började med att höra sig för om det som borde vara enklast
att fixa till. "Buskiga ögonbryn?"
"Absolut. Inga problem vet du."
"Och botox för ansiktsformen?"
"Aha, gamla ansiktet kaputt? Inga problem."
Stolen närmast var rejält bakåtfälld och mannen i den höll sig krampaktigt kvar i armstöden för att
inte glida ner på golvet. Han plirade mot Ros-Marie med skärrad blick när botoxsprutan höjdes. Nu
skulle argrynkan väck! Sprutan närmade sig och slog snabbt ner mellan ögonen ovanför näsbenet.
Ros-Marie tittade förvånat på mannens ben som for i luften.
Dr. Gábor Blixt sträckte på ryggen och konstaterade övertygande: "Han går ut som unga mannen vet
du va när ja behandlat klart. Vi erbjuder en paketpris va, och ingen kan missa. Vi lyfter här och här."
Han svingade med botoxsprutan mot Ros-Marie som hastigt backade undan.
"Damen, jag nämner tre för dej! Ansiktslyft, och lite lyft här också va", han kupade sina händer vid
bröstet och såg menande på Ros-Marie. "Och stjärtlyft. Många mycket bra lyft va? Du köpa tre och
betala två. Det är den bästa lyftet va? Nervsignaler vet du – vi blockerar allt!" Han klappade mannen
på kinden. "Du ser, blir platt som vägen o inga gropar. Va säger du va?"

Ros-Marie nickade och hade lust att rätta mannens ordval. Slät, inte platt. Hon tog några steg mot
kassan där en kalender låg uppslagen. Hon pekade med fingret på ett datum.
Dr. Gábor Blixt såg gillande ut och lämnade sin patient hängande i stolen en stund till. Botoxsprutan
svängde i hans hand, när han med den andra gjorde ett rött kryss i en av rutorna, "Aha, klockan tre
säger damen och det blir bra? Jag fixar."
Ros-Marie kastade en sista blick på mannen i behandlingsstolen och såg hur pannbenet svullnat upp.
Ögonen hade försvunnit in under pannan. "Ska jag ta med ett foto på vem han ska likna? " Dr. Blixt
tittade upp: "Aha, damen vill han blir kändis va? Javisst jag fixar – ta med foto. Bra!"
Det viktigaste var att få till en någorlunda likhet tänkte hon när hon gled ut på gatan genom
glasdörren. Chapeline skulle kliva in på plan som den avbytare han blivit utsedd till. Magnus vänner
skulle aldrig ana något.
Ros-Marie fortsatte mot gymmet där hon skulle boka en personlig tränare åt Chapeline.
”Alltså han ska gå ner i vikt utan att bli muskulös om du förstår vad jag menar”, förklarade Ros-Marie
för tränaren som blev alltmer nyfiken på hurdan mannen var som lät sig hunsas på detta sätt av sin
fru.
”Jorå… det blir långdistanslöpning vi satsar på då. Vi har ett särskilt löpband för distansprogrammet.”
Ros-Marie såg de svettiga männen som flåsade i takt och sprang på led. Chapeline skulle passa in
perfekt bland dem.
Och hon for vidare. Nästa dörr plingade när hon öppnade den och optikern tittade upp igenkännande
på henne. Hon var inte en kvinna man glömde. Jo, han kunde se efter i registret för att se vilka bågar
Hilmarsson beställt senaste gången. ”Nej, det behövs inte, har glasögonen med mig, så du kan bara
byta ut glaset.”
”Byta ut glaset? Har glaset fått en repa?”
”Nej, nej, hans synfel har försvunnit, men han vill ha kvar sina glasögon då de är en del av hans
identitet… men då måste du ersätta glasen med vanliga glas…”
Optikern försökte hänga med i det han hörde. ”Har hans synfel försvunnit säger du? Hur är det
möjligt? Jag menar… hans synfel och brytningsfel var ganska omfattande och inget som försvinner av
sig självt.”
”Jaha, du säger så, men nu har det läkt. Han kan se igen.” Ros-Marie sa det så korthugget att optikern
bara blev stående tyst. Ros-Marie grävde runt i sin väska. ”Jag kan svära på att jag la ner hans
glasögon med fodral och allt i väskan för en tid sen… Det var märkligt… hm... Vi gör så här, kika i 

registret i alla fall och ta fram likadana bågar, men utan någon som helst styrka i dom.”
”Såklart. Såklart. Hur snart behöver han dom?”
”Om två veckor om det går?”
”Självklart. Jag ordnar med en röd lapp på beställningen brådskande.” Optikern undrade över RosMaries beteende. Led hon av klena nerver? Hon verkade överspänd. Eller en mild propp? Han kom
inte på någon bättre förklaring till hennes bisarra beteende.
Ros-Maries tankar hade vandrat till Hawaii. Hon grubblade på hur hon skulle kunna checka av
Hawaiis sjukhus härifrån. Hon måste få klarhet i vad som drabbat hennes man. Hennes förste man.
Tolv veckor kvar innan det var dags för dem, Chapeline och henne att inta scenen som makarna
Hilmarsson på tillställningen Svenska Innovativa Ingenjörers Jubileumsfest på det kungliga slottet
med drottningen och allt. En aning besvärad kände hon sig vid tanken på att hon önskade Magnus
inte skulle hittas död innan festen iallafall. Det skulle vara svårt att få honom att återuppstå i
Chapelines skepnad bara sådär inför folk, om han hunnit bli dödförklarad. Som det var nu, kunde hon
hävda att han varit svårt sjuk, men på fötterna igen. Chapeline, alias Magnus, skulle träda fram i hans
ställe. Återställd och graciös.
Det var Evert som alltid skrämde upp henne. Hon skakade av sig de dystra tankarna. Inte var Magnus
död? Hon kunde inte föreställa sig det. Han kunde inte ha gått och dött från henne för gott. Vad var
det han skrivit på post-it lappen? Pausat? Han hade bara tagit en paus från livet med henne och nu
var hon tvungen att agera så att hon inte skulle missa sitt livs fest. Med eller utan honom.
Förmodligen utan.

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10205239549344281&id=1712908492