Prolog

Majoren spände ögonen i rekryten som kämpade med att uttala de franska orden korrekt. Hans handsvett fick papprets kanter att lösas upp. Han försökte läsa majorens diktamen på nytt, men nu fick nervositeten hans händer att darra så han omöjligt kunde se vad han nyss skrivit på raderna. Läpparna rörde sig ljudlöst för att liksom inge majoren hopp om att han snart─ om han bara orkade vänta en stund─ skulle få höra budskapet som nyss dikterats.

"Nå? Vad i hela friden väntar vi på? Skrev du inte just ner mina ord? Låt höra!" Rekryten  svalde och mumlade förläget. "Läs högre!" gormade majoren, men rekryten vars franska var obefintlig, förmådde inte höja rösten. Vad skulle hända när majoren signerade brevet och upptäckte att inte ett endaste av de nedtecknade orden gick att tyda? Det var verkligen inte hans fel att han inte hunnit lära sig franska! En vecka hade passerat sedan han anlänt, ändå kände han på sig att det var honom de skulle klandra. De mörka fläckarna spred sig på skjorttyget under hans armar. 

Majoren kunde inte begripa rekrytens tidsödande sävlighet och drog upp byxbenen så hans smalben blottades när han satte sig  bakom skrivbordet. Å andra sidan var han nöjd med den respekt han förde med sig. Rekryten ville förmodligen bekanta sig med varje stavelse innan han läste upp dem för honom med inlevelse. Han knäppte därför händerna bakom nacken och blundade när han lutade sig bakåt. Det var länge sedan han lyckats formulera sig så förträffligt som nu. Han såg fram emot att höra sina väl valda ord segla genom rummet och föreställde sig den stora förvåning de skulle orsaka hos mottagaren av det snart förseglade brevet. Han log. 

Något leende fanns emellertid inte på rekrytens läppar. Hans hjärta hamrade krampaktigt och när majoren såg ut att ha dåsat till, tog han sin chans att fly fältet. Med benet höjt började han kliva över den breda tejpen som avgränsade skrivbordet och dess mästare i rummet. Han höll ner tejpen för att lättare svinga över sitt ben till andra sidan. Brevet som dinglade i hans hand, fastnade i den breda tejpen och när han förtvivlat försökte få loss den, revs den itu och majoren slog genast upp ögonen. De enda orden som kom över rekrytens läppar i det fruktansvärda ögonblicket som nu skulle avsluta hans knappt påbörjade militärkarriär var: "Ah, bon?"

Majoren for upp och fångade det trasiga brevet i sina händer. I sin iver att rädda sitt oväderliga dokument med klassificerad information och några poetiska formuleringar, glömde han bort tejpen han gett order om att skulle spännas runt hans arbetsplats av skäl som ska beskrivas närmare i ett senare skede, och tappade balansen då han snubblade rakt in i den och föll framlänges så att den inledande delen av dokumentet svischade som ett pappersflygplan rakt in i eldstaden där elden för en alldeles kort stund sedan brunnit ner till glöd. Rekryten hann precis fånga majorens ena arm tafatt så han kom upp på benen igen, när en blå eldflamma slukade hälsningsfraserna och den ypperligt välformulerade inledningen. Majoren stirrade fånigt in i elden hållandes den avslutande textdelen i handen. Vilken nytta skulle ett halvt dokument medföra? Han knycklade missbelåtet ihop pappret och kastade också den i eldstaden med kraft.

Rekryten kände först en ofantlig lättnad över det som just inträffat. Elden hade tillintetgjort all bevisning på hans okunnighet. Denna sköna känsla sköljdes dessvärre undan i en iskall blinkning när han insåg att det bara handlade om sekunder innan också han skulle hamna ur askan i elden. Kval och ångest fyllde hans kropp. Eller inte? Oväntat klappade majoren honom vänligt på axeln och höll ner tejpen så de båda skulle kliva tillbaka över till skrivbordet. Nu var goda råd dyra tänkte rekryten som ville förekomma majoren med ett enastående förslag som skulle rädda dagen och hans karriär. På bruten engelska försökte han kommunicera sin idé. Hektiskt grävde han runt i sin magasinficka för att få fatt på mobilen, tills han mindes att den deponerats för ett halvår tillsammans med hans övriga civila ägodelar. Då såg han majorens smartphone på skrivbordsunderlägget av äkta läder. Han pekade ivrigt på den. "Ju teik tis and send dö messitch!" Rekryten log brett mot majoren. Vem skickade brev nuförtiden? Bara gamlingar som överlevt stenåldern! Ett sms skulle göra jobbet.

Majoren drog mobilen till sig med blicken stint fäst på rekryten. Han började knappa in text på den. Till hans förtret ville inte orden infinna sig lika smidigt som tidigare när rekryten skrivit ner dem åt honom. Han skippade alla bakgrundsförklaringar och framtidsvisioner och gick rakt på sak. Rekryten nickade uppmuntrande när majoren tittade upp utan att se. När han var klar, knuffade han mobilen mot rekkryten och bad honom se till att informationen nådde rätt person. Rekryten nickade lättad och tog med sig mobilen och klev varsamt över tejpen och lämnade raskt rummet.

En mycket välbärgad ort 

 Den här söndagen skingrades den ostörda stämningen i bostadskvarteret, när en man kom springande uppför Mönstergatan i gryningen. Klädstilen, den kritstrecksrandige kostymen kändes malplacerad då han rörde sig som en atlet. En tidig morgonjoggare hade aldrig valt läderskorna han bar. De gav ingen dämpning på det hårda underlaget. Men kostymen fladdrade och mannen sprang. Han rentav ökade steglängden.

Sommarregnet från gatan skvätte upp på hans raka byxben. Mjölksyran greppade tag om hans muskler. Han hörde att den som jagade honom snart var ikapp. Han spanade framåt för att tänka ut en oväntad manöver. Det sved i bröstkorgen. Fötterna blev tunga. Han planerade en genväg genom häcken. En flink och oväntad gir åt höger. Rakt in bland tujagrenar. Han pressade sig framåt. Hans mun var öppen i en flämtande grimas. Hans fot fastnade i en fåra tillräckligt bred för att rymma hans sko. Han tappade balansen och for framstupa. Sedan kom slaget. Det blev svart. Det andra slaget mot tinningen hade han ingen aning om, men det var den som fick honom att omslutas av ett totalt mörker en god stund. Han blev liggande framstupa i häcken med en böjd tujarot som kudde mot kinden. En senig hand gled ner i hans kavajfickor utan att hitta annat än en nyckel. 

Något senare, kröp en husägare runt på alla fyra vid sin garageinfart och studerade marken ingående. Det var den vägen de skulle ta. Han drog fram blocket ur bakfickan. I den hade han noterat allt om deras liv och leverne. År 1975 stod det överst på blockets första blad. Året då de inlett sin resa upp till norden. Från Portugal till Sverige. De hade kommit för att stanna. Trodde de, tills de mötte sin överman. Magnus Hilmarsson greppade kikaren och la sig raklång på sin garageuppfart. Han spanade mot skogsbrynet på andra sidan gatan. Ingen rörelse ännu. Han la undan kikaren och kastade en blick mot fåran. Hans ögonbryn for upp förvånat. En hel trupp! De måste ha stormat vägen under morgonen innan han hunnit inta sin position. Han stirrade bestört på stormtruppen som låg i en hög på fronten. De hade lyckats överrumpla honom. Så ändrades hans bestörtning till ett segervisst grin. Ivrigt ålade han fram för att störta de tre främsta mördarsniglarna över kanten. Överraskningsmomentet var totalt. Tre små plask hördes när de for ner i den ölfyllda vallgraven.

Magnus reste på sig med en segrares min och putsade sina händer mot varandra. Segt snigelslem fastnade nu också på hans andra hand. Han drog händerna mot byxtyget. Nu hade han både ludd och ett par långa hårstrån dinglande i handflatorna. Han såg sig om efter något att torka av sig på. Inget. Han måste in och tvätta av sig, men först ville han se vad hans fiender hade att säga om ölet.

Han spanade ner mot den ölfyllda fåran när han tog ett steg över den ut på gatan. De såsiga sniglarna låg ner åt sidan såvitt han såg. Det måste betyda att stormtruppen gett upp. Lättad tog han några steg mot grannens infart. Hans plan verkade fungera. Varför bara hälla öl i en avgränsad fälla såsom en hink, när man kunde fylla en hel fåra runt sin trädgård med öl? Nu behövde Evert, hans granne och vän sedan många år, gräva en fåra runt sin trädgård också och fylla på med några plattor öl. Annars skulle trädgårdsplundrarna säkerligen förgöra hans trädgård i sin framfart. Han behövde gå bort till Evert och få honom att börja gräva på en gång. Risken att mördarsniglarna skulle ta sig in hos honom nu var överhängande, då invasionen av Magnus trädgård kommit av sig tack vare ölfåran. Everts späda växter svävade i livsfara. Han måste varnas tänkte Magnus och närmade sig grannens tomtgräns. Det var då han såg benen. 

Hans blick fastnade på pressvecken på byxorna. På det ovanliga tygmönstret. En uteliggare på Mönstergatan? Hans blick följde byxbenet ner till skorna. Läder. Det han kunde se av benen som stack ut ur hans tujahäck talade för stil och kvalitet. Skorna såg riktigt välpolerade ut tyckte han. Han kikade bakåt över axeln. Fanns någon annan i närheten som kunde hjälpa vem-det-nu-var som lagt sig i hans häck? Ingen. Skulle han fortsätta förbi och gå bort till Evert och låtsas som han aldrig upptäckt benen? Snigeljakten brådskade. Mer nyfiken än hjälpsam tog han ändå ett bestämt tag om benen för att försöka dra ut personen i fråga. Ännu mer ludd på händerna.

Grenarna därinne verkade vilja hålla kvar den kritstrecksrandige mannen. Magnus fick slita för kung och fosterland. Han var inte särskilt stark. Snarare ganska klen och mannen han drog i var tung. Till sist lutade han fritt bakåt med hela sin kroppstyngd i en jämnt gungande rörelse. Han kände hur han balanserade på hälarna och hur tårna for upp i luften vid varje gungning. Mannen i häcken började sakta glida ut. Röster. Han kikade nedåt gatan och såg en kvinna prata i ett headset. Hon såg ut att vara helt upptagen med att lyssna och hade blicken fäst endast ett stycke framför sig med huvudet framåtböjt.

Skyndsamt började han gunga åt motsatt håll och knuffade in den arme mannen i häcken igen. När kvinnan närmade sig, sträckte han på ryggen och höll en tujagren i handen som om han funnit en rosenknopp i sin trädgård. Grönt barr fastnade i hans ena handflata. Han skakade handen, men barret satt där det satt. Han svängde runt mot kvinnan just som hon passerade och log fånigt. Till sin fasa upptäckte han ett kritstrecksrandigt ben i ögonvrån. Det stack ut något för långt och kunde fånga hennes intresse. Hon kunde ju få för sig att det var han som klubbat ner någon. Han tog ett snabbt kliv och ställde sig framför foten med ryggen mot och hukade ena knäet för att obemärkt låta sin fot svinga bakåt mot den dyrbara läderskon så att det långa benet for upp och doldes av häcken. Vad den förbipasserande kvinnan hann notera och vad hon tolkade in i husägarens spänstiga bensvingande, kunde ingen veta säkert. Hon kastade en skarp, men till synes ointresserad blick på honom. Mobilen blänkte till i hennes hand. En lycklig pojke vinglade förbi dem, kors och tvärs på sin nya glänsande cykel. Den var fortfarande några tum för stor för honom, så han trampade på och vevade med i en onaturligt stor rörelse över bågen. Han upprepade en ramsa i takt med pedalerna. Snart låg gatan tom igen.

Villrådig vände sig Magnus mot mannen i häcken. Evert fick vänta. Han tog ett nytt stadigt grepp om den okände mannens smalben och började gunga bakåt igen. Plötsligt tappade han greppet och for några turbulenta steg bakåt.  I detsamma reste sig mannen upp på alla fyra och vände runt så han kunde sätta sig. De stirrade en kort sekund på varandra. Mannen sa något på ett obegripligt språk inifrån häcken. Han böjde sig framåt mot sin högerfot och det såg ut som han skulle klia sig på smalbenet eller kanske ville han byta sina öldränkta strumpor till ett par torra?

Istället förde han in sin hand under byxbenet och drog fram en mobil som han höll upp mot Magnus. Han avböjde mannens givmildhet genom att hålla upp sina slemmiga händer i en avfärdande vinkning. Mobilfodralet skulle förstöras av allt snigelslem. Den kritstrecksrandige mannen sträckte fram mobilen på nytt och sa hätskt på engelska med stark fransk brytning: "Juu teik thiz and juu aid it-ö! Juu mazt! I inzizt-ö!" I takt med hans ord, åkte hans arm bestämt upp och ner.

Magnus undrade om han borde sträcka fram en hand täckt av snigelslem och hjälpa honom upp ur häcken. Orden fortsatte att strömma ur främlingens mun, men nu på ett obegripligt språk. Kunde vara franska tänkte Magnus. Mannen verkade angelägen. Han pekade ivrigt på Magnus och sedan skakade han på huvudet och pekade på sig själv. Magnus stod kvar orörlig och undrade vad han skulle göra. Det som hände i tujahäcken denna söndagsmorgon, bröt de inrutade vanorna och den oväntade situationen med en okänd man med en mobil han inte verkade vilja behålla till något pris, anspelade på något dunkelt.

Magnus sträckte fram en hand för att dra upp mannen ur häcken. Den kritstrecksrandige nådde nu hans hand och tog tillfället i akt och tryckte kvickt mobilen i den framsträckta kletiga handflatan med ett hårt tryck. Det kändes som en konfidentiell överlåtelse av något. Några ytterligare ord på det obegripliga språket kom över hans läppar och innan Magnus hann annat än att känna hur fodralet kletade sig fast i hans handflata, föll den kritstrecksrandige baklänges in i häcken ännu en gång. Magnus stirrade en kort stund på mannens bleka ansikte. Han måste skaffa hjälp. En ambulans! Ensam skulle han aldrig orka lyfta honom. Han svängde runt och sprang snabbt in i huset för att hämta sin egen mobil. 

Han tog trapporna till övervåningen med tre steg i taget. Tavlan med de fridfullt betande hästarna gled åt vänster i hans framfart. Det var med nöd och näppe som tavlan klamrade sig kvar på den något korta spiken. Mobilen? Där! Han tog ett sista kliv fram till skrivbordet och ryckte åt sig den. Han tryckte till glasögonen som glidit fram så att de åkte tvärt tillbaka upp på näsryggens högsta punkt. Han lutade sig en kort stund mot skåpet intill skrivbordet. Luggen hade trillat fram på hans panna. Han föste den åt sidan. Snigelslem fastnade i hans hårfäste. Han drog ut skrivbordslådan för att lägga ifrån sig den kritstrecksrandige mannens mobil där så länge.  Han kände viss oro över uppståndelsen en ambulans med påslagna sirener skulle vålla i kvarteret, men det kunde inte hjälpas. Den kritstrecksrandige mannen i hans tujahäck måste antagligen räddas. Med ostadig hand och andfådd röst, nådde han 112 och larmade ambulans.

Han föreställde sig Ros-Maries orubbliga frågor och kommentarer om det som hänt. Hans fru var den typen av kvinna som tyckte något om allting. Hon var utomordentligt ihärdig i sin förmåga att betvivla andras påståenden. Plötsligt kändes skrivbordslådan som ett dåligt gömställe. Vad skulle Ros-Marie tro om hon hittade en okänd mobil i huset. Att han förde ett hemligt liv bakom ryggen på henne? Hon skulle aldrig låta sig övertygas om hans förklaring till mobilens existens. I alla fall inte utan att själv ha pratat med mannen därute i häcken. Skrivbordslådan for igen med en smäll när han vände tvärt och rusade nerför trappan. Ros-Marie kunde vara hemma när som helst från morgonträningen. 

Tavlan i trappuppgången fortsatte att balansera på den korta spiken när Magnus svischade förbi för andra gången. Han måste rört sig med blixtens hastighet för han hörde hur ytterdörren small igen när han redan befann sig bakom huset. Han hade kommit på det perfekta gömstället för mobilen. Alldeles strax skulle han gå tillbaka till den avsvimmade mannen.

Han snabbade sig på mot den lätt sluttande kullen som ledde honom till den bakre delen av trädgården. I smyg kunde han sedan besöka mannen på sjukhuset och få reda på mer, utan sin frus inblandning. Han tappade fotfästet. Regnet hade förvandlat gräsmattan till en lerig halkbana och han bokstavligen gled ner från kullen mot sitt skjul.

Evert som just tittade ut genom fönstret såg någon glida över sin grannes kulle. Han lutade sig fram och stod till sist på tå för att kunna följa personens framfart därute. Varför sådan brådska? Fönsterglaset immade igen när han tryckte näsan mot rutan i sitt försök att se vad som pågick. Säkert en inbrottstjuv som han behövde sätta stopp för. Hade det varit Magnus hade han inte farit fram med sådan fart i sin egen trädgård. Evert släppte mannen därute med blicken och drog raskt på sig stövlarna. Grannsamverkan behövdes nu tyckte han.

”Hepp!” kom över Magnus läppar när han med ena foten i vädret dundrade in i skjuldörren. ”Ha!” Han satte sig med en duns på ändan. Omkull for hinken som varit hans första snigelfälla. Dit hade han lurat alla mördarsniglar innan han kommit på den geniala idén med den ölfyllda vallgraven runt trädgården. Nu rusade sniglarna från hinken mot sin nyvunna frihet. För att skydda mobilen höll han upp den ovanför huvudet i ett krampaktigt grepp. Slipsen låg som en båge över hans axel och lyfte lätt i brisen. Han drog fram den och ordnade till knuten med en hand. Byxorna var våta och kletade fast där bak. Snart hade han fått upp skjuldörren och klev haltande in i mörkret med ett belåtet uttryck i ansiktet. Här skulle inte Ros-Marie leta. Han stoppade in mobilen under en hög med mindre blomkrukor. Nu behövde han bara få iväg mannen därute med ambulansen så skulle hela incidenten vara ur världen. Ros-Marie behövde inget veta. Han slog ihop händerna för att putsa dem från all jord som legat kvar vid krukorna och tog ett steg åt sidan. Snigelslemmet fungerade som en magnet. Något hårt klappade till honom. En till uteliggare hann han tänka innan han landade framstupa mot en hög bildäck. Där låg han kvar med armarna omfamnande däcken han staplat på våren.

Evert hade hunnit greppa en tung ficklampa och i detsamma hörde han tjutande sirener. Jaså, någon hade redan larmat polisen tänkte han förundrat. Väl ute vid tomtgränsen upptäckte han häpet att det var en ambulans som hunnit fram och han hojtade till sjukvårdarna att de skulle komma till skjulet. Samtidigt svängde han benet över staketet in på Magnus tomt.

Han höll hårt i ficklampan beredd att slunga till med den när han gläntade på skjuldörren. Han sänkte armen. Framför honom låg hans granne framstupa mot en hög bildäck och en kratta över sin rygg. ”Men, vad har hänt nu? Har du förlorat slaget mot sniglarna Hilmarsson.” Evert talade lugnt med eftertryck och ett uns av förvåning i rösten.  Hade hans granne deppat ihop och kollapsat i skjulet? Magnus förde ena handen mot sitt huvud och mumlade något obegripligt. Evert såg såret och höll honom om ryggen tills ambulanssjukvårdarna lyckats få in båren bakom honom. Sakta la de honom raklång och började backa ut ur skjulet. ”Gå försiktigt, gräset är halkigt när det är vått”, sa den ena sjukvårdaren till den andra som fick bära båren baklänges den första biten.

Magnus verkade kvickna till lite och försökte resa sig upp. Dessvärre var han fastspänd och kom ingenstans. Snart återfick han medvetandet och började säga något osammanhängande till Evert om en man som låg i häcken. ”Det är inte jag… det ligger en annan man där borta som behöver hjälp… Evert! Nu måste du tro på vad jag säger!” Ingen lyssnade på hans invändningar då de just nu tyckte att det var Magnus själv och ingen annan som var i behov av hjälp. Evert drog fram en rutig tygnäsduk som han tryckte bekymrat mot sin grannes blödande tinning. ”Han är förvirrad av slaget”, förklarade han ursäktande till sjukvårdarna. Så bars Magnus iväg fastspänd på båren med ett så hastigt ryck att en ihärdig mördarsnigel for ut baklänges ur hans våta byxben. Ambulansföraren tittade frågande mot sin kollega vars bekräftande nick fick föraren att ivrigt sätta igång sirenerna.
​

Lyckligtvis blev Magnus utskriven lika snabbt som han blivit inskriven på avdelning 10.  Han klev lättad ur sjukhussängen i korridoren efter att Evert med vevande armar illustrerat vad som förmodligen hänt i trädgårdsskjulet för en fundersam läkare.  Denne hummade i takt med Everts armar. "En möjligen nätt omskakning av hjärnan", konstaterade läkaren, "för de finns några känsliga blodkärl där vid tinningbenet förstås, men vi får alla hoppas att det slaget─ ".  Magnus avbröt honom: "Inte slaget, utan krattan!" "Ja, självklart, att krattan inte orsakat någon omfattande sammanpressning av din hjärnvävnad." Evert tyckte läkarens ord lät olycksbådande, som en klart överhängande riskfylld utveckling av hans grannes hjärna. Men Magnus hade redan rört sig neråt korridoren, ivrig att komma därifrån, så Evert följde honom mot utgången, om än med tvekande steg.

Läkaren gled med efter Evert. "Ja, alltså det finns förstås en risk med skador på nervcellsutskott som kan ge minnesluckor eller åtminstone dåligt minne. Egentligen kan man inte säga så mycket förrän ett år har gått." Nu vände sig Evert tillbaka mot läkaren. "Ett år sa du? Så länge kan han absolut inte stanna här i sjukhuskorridoren för observation, han har viktiga uppdrag att ta itu med därute." Han tänkte delvis på Magnus kamp mot mördarsniglarna. "Ja-men självklart. Skulle han uppvisa några som helst personlighetsförändringar och alltför stora koncentrationssvårigheter eller rentav tappa sin läsförmåga ─", läkaren drog efter andan, "så åk in med honom direkt." Ett buzzande ljud hördes då Magnus redan var framme vid dörrknappen. Evert följde honom ut genom avdelningsdörren till hissen.

Dörren buzzade till på nytt och läkaren uppenbarades i dörröppningen. "Vi kan behöva öppna skallbenet och tömma ut blodet vet du, så ifall han skulle tappa talförmågan eller..." Buzzandet upphörde och läkarens avslutande ord gick inte att höra från andra sidan dörren som nu for igen.  

När de hunnit ut, släppte Evert sitt armkroksgrepp om Magnus och vände honom mot sig. ”Hörru, du verkar faktiskt lite borta och jag undrar om du blev utskriven för snabbt ändå?”

Magnus skakade på huvudet bestämt, men med en grimas då tinningen bultade. Han höjde handen mot den lilla kompressen som satt fasttejpad där. Han försökte komma ihåg vad det var han skulle tala om för Evert. Så mindes han. Invasionen! "Evert, fåran måste grävas! Direkt nu när vi kommer tillbaka. De är redan på väg! Har du nån öl hemma?" Evert saktade ner på stegen och undrade om en natt till på sjukhuset hade behövts i alla fall. Han svarade svävande: "Jag har väl kanske en platta kvar." "En platta? Det räcker ingenstans! Vi behöver minst sex! Mördarsniglarna Evert! Mördarsniglarna! De kommer se din trädgård som sitt nästa slagfält om vi inte..." Han blev plötsligt alldeles stum då hans tankar klarnade och han mindes den kritstrecksrandige mannen han funnit  i sin häck. "Måtte han inte vara död!"

Hade de inte redan hunnit sätta sig i taxin, hade Evert tvingat tillbaka sin vän till sjukhussängen. Slaget måste ha träffat riktigt illa och riktigt hårt tänkte han bekymrat. Högt sa han: "Jag trodde det var hela poängen... att du ville ha ihjäl dom? Nu slipper du ju frysa in dom för att bli av med dom." Magnus greppade tag om Everts arm med båda händerna. "Inte snigeln, utan mannen!"

Taxin hem stannade utanför Everts hus. Magnus småsprang något vinglig mot häcken där den kritstrecksrandige mannen legat. Evert harklade menande bakom Magnus som böjde undan gren efter gren i hopp om att snart upptäcka mannen. Han var borta. Historien om den kritstrecksrandige verkade osannolik. Det fanns inga spår av att den okände mannen någonsin skulle legat där. Magnus drog med sig Evert till sin trädgård. Förvånad klev Evert över vallgraven som spred en svag maltdoft. Därnere anade han svulstiga snigelkroppar.

Evert höll upp dörren till trädgårdsskjulet medan Magnus lyfte på blomkrukan. Han greppade mobilen med en pappersnäsduk.  Evert stod på tå bakom och försökte se vad Magnus tagit fram. "Fingeravtryck? Undviker du fingeravtryck?" frågade Evert när han såg näsduken i Magnus hand. "Ne-e, snigelslem." Magnus såg att det lyste i hans kök när de klättrade över staketet tillbaka till Everts trädgård.

 De satt där nu i skenet från eldstaden och undrade över mobilen som låg framför dem på bordet. Magnus hade undersökt den med vana händer. Den var igång, men siffertavlan på displayen krävde förstås en kod som han inte hade en aning om. Evert hade övertagit mobilen och fingrat en god stund. Efter att ha hällt upp whisky åt dem båda och ytterligare en stunds fingrande, hade han oväntat lyckats knäcka sifferkoden. "Men hur...?" Evert bara log och menade att digital teknik intresserade honom. Magnus greppade mobilen på nytt och letade efter kontaktlistan. Överraskande nog hade den bara en funktion. "Nån har länsat den", muttrade Magnus. Den enda ikonen på skärmen var meddelanden och när han tryckte sitt finger mot den fanns där två att läsa. Den första var en nedladdad e-biljett. Det andra var ett textmeddelande. Det kusliga var att e-biljetten var utfärdad med ett bekant namn. Magnus Hilmarsson. Telefonen gled ur hans grepp som en het potatis.

 ”Det här är ju bara inte möjligt!  Det är väl ändå ett dåligt skämt eller vad tror du?” Magnus talade långsamt och med tydlig olust i rösten. Han tittade menande på brasan Evert tänt för en stund sedan. "Vi kastar in den i elden!" 

"Sakta i backarna tills vi hinner tänka igenom vad det här innebär."  Evert plockade upp mobilen från mattan. Överst på e-biljetten läste han t/r Paris-flexibilitet med gällande ändringsvillkor. På raden under, gled hans ögon gång på gång över sin grannes namn. Magnus Hilmarsson. Han smackade lätt med tungan.

"Vem kan ha lagt till mitt namn i hans mobil? Jag kan inte begripa hur det är möjligt. Han kunde ju inte ett ord svenska." Magnus ändrade sittställning och tog tillbaka mobilen från Evert och klickade fram det andra textmeddelandet. Han läste den kortfattade texten på svenska. Neka inte den behövande din hjälp, när det står i din makt att ge den. ”Vad är meningen med det här? … det undrar jag… nåt kryptiskt… men vad är det han säger? Och vem har anledning att ordna med en biljett i mitt namn? Kan nån ha valt mitt namn på måfå och hittat adressen på nätet?"

"Kan förstås va din gamla pappa? Kan han ha tröttnat på hemmet och dragit till nåt finare i Paris? När prata ni senast? Eller så är det så att han vill till Paris med din hjälp?” Magnus skakade på huvudet och tänkte på sin far på hemmet. Inte han. Då skulle han fått veta det. Han skulle behövt få hjälp av personalen för att få till en e-biljett. Och då borde de ha sagt något till honom. Tanken var omöjlig. Evert höll med Magnus efter en stund. ”Du har rätt... det måste vara nån som inte känner dig så väl... nån som inte vet att du inte flyger om du får välja. Har du en avlägsen okänd släkting där borta tror du?” Han höjde glaset och tog en långsam klunk ur den. "En arvstvist?" Tystnade la sig tung över dem en stund.

Everts huvud fylldes snart med spännande dramatik. Han såg framför sig hur Magnus skulle slå runt med oxpisken hängande i bältet någonstans därute i äventyret. Nattklubbarna. Tanken på att följa detta möjliga äventyr på säkert avstånd från sitt vardagsrum, tilltalade Evert. Men han var för klok för att tvinga fram förhastade beslut. Härav whiskyn och den sprakande brasan som inte hade behövts i den ljumma sommarnatten.

Magnus tankar liknande inte dem Evert hade. Istället grubblade han på vem som kunde ha utfärdat biljetten i hans namn. En hjälporganisation? Någon de samarbetat med på kontoret? Han mindes hur de en gång limmat fast en kollegas skor i golvet för att få honom att dra ner tempot. Men det var ju länge sedan. Kanske ville någon skoja med honom? Han kunde inte komma på någon avlägsen släkting som skulle bosatt sig i Paris och han kunde inte komma på någon som skulle behövt hans hjälp.

Evert grymtade något ohörbart åt Magnus håll. Det behövdes mer än äventyrslystnad. Mod. Han själv fann det äventyrligt nog att åka till mataffären nuförtiden. Han misstänkte att ungefär detsamma gällde Magnus om han fick avgöra saken och inte behövde inrätta sig efter sin frus önskningar. Å andra sidan var Magnus mycket yngre än honom och då det var han som fått biljetten, vilade ett ansvar på hans axlar. Det var Magnus som borde fullfölja vad-det-nu-var som hade börjat. Tankarna virvlade runt i Everts huvud. Han nickade åt sin plan.

Problemet var bara att Magnus nog var den minst världsvana mannen man kunde hitta. Han hade svårt att föreställa sig honom på de kända klubbarna. Han skulle sitta ensam i ett hörn och smutta på en drink hela natten om så krävdes, men det var jobbet han levde för. Onödigt småprat med främlingar var inte hans starka gren. Han var en uppfinningsrik man och framstående inom sitt fält, men uppmärksamhet hanterade han inget vidare. Såvitt Evert kände till var han inte alls särskilt angelägen att delta i den omtalade jubileumsfesten för Innovativa Ingenjörer som skulle innebära en ärbar tur till Stockholms slott jämt före jul. Detta motstånd var så typiskt för Magnus, trots att en möjlig nominering till den eftertraktade utmärkelsen i Polhems anda väntade honom där. Mötet med okända människor hade alltid gjort honom illa till mods visste Evert. Konstigt att han lyckats fånga en kvinna som Ros-Marie tänkte han flyktigt. Så svävade tanken tillbaka till textmeddelandet i mobilen. Några matematiska formler trängde sig på i hans medvetande och han nickade åt sina tankar igen.

Det hjälptes inte. Han måste få iväg honom. Han hade verkat smått vissen på senare tid. En Parisresa kunde få vem som helst att blomma. Helt klart skulle det göra honom gott att släppa mördarsniglarna ur sikte ett tag. De skulle aldrig få ro och aldrig kunna stilla sin nyfikenhet om Magnus inte tog chansen att se vart biljetten skulle föra honom. Så fick Evert snilleblixten. Med rätt metod måste det väl ändå vara fullt möjligt att förbereda vem som helst, till och med en man som Magnus för ett äventyr som väntade runt hörnet? En intensivkurs i världsvana började ta form i Everts huvud. Han hade alltid varit en handlingskraftig man. Mot all förmodan också en beläst man. Detta vittnade hans överfyllda bokhyllor om. Detta skulle pigga upp hans pensionärsvardag märkbart. Evert som kursledare. Därav resultatet.

Magnus tankar hade släppt den kritstrecksrandige mannen och hans mobil ett ögonblick. Istället grubblade han på om sniglarna faktiskt skulle dö i ölfåran eller om de bara lockades dit av den söta maltdoften. Skulle han fortfarande behöva fylla frysen med mördarsniglar bara för att han inte iddes klippa itu dem med saxen? Han hade försökt koka dem, men när köksbänkarna fyllts till bredden av sniglar som väntat på att få glida ner i kastrullen, hade det inte hjälpt med löftet att köpa ett tryckkärl som skulle rymma alla på en gång. När Ros-Marie upptäckt vad som låg i långa rader i köket, hade hon hotat honom med en anmälan om både djurplågeri och kökshaveri. Hon hade inte kunnat bestämma sig för vilket som var värst. Att låta sniglarna våndas i väntan på sin tur eller allt slem som täckte bord och köksbänkar.

Magnus hade försökt svara att sniglarna alltid kunde roa sig med att äta upp varandra i dödens väntrum. Det var ju det som gjorde dem till vad de var, kannibaler. De tog död på allt som kom i deras väg, även sina egna. Vad väntade de på nu när de ändå skulle däråt? Mot kastrullen och sin död. "Döda på ni så mycket ni vill... Jag är säker på att han där före dej i ledet skulle smaka gott." Magnus hade petat till snigeln han talat till innan Ros-Marie burdust ryckt sleven ur hans hand.

Ros-Marie hade kastat ut kastrullen med sniglar och allt genom balkongdörren och Magnus hade fått rusa efter för att samla in alla kokheta snigelkroppar innan odören från dem skulle spridas till skogsbrynet och locka ännu fler över tomtgränsen. Resten av natten hade han skrubbat köksbänkar. Orättvist med tanke på att han bara försökt rädda växthuset åt henne.

Han rycktes ur dessa minnesbilder när Evert efter en hastig klunk ur sitt whiskyglas, hoppade upp med ett energiskt skutt och förde ena armen mot örat som om han hade haft långt böljande hår att föra tillbaka över den vänstra axeln. Samtidigt vickade han på sin stjärt åt höger och ställde tårna aningen mot varandra. Så fnissade han till med sänkta ögonlock. Magnus blick lämnade lågorna i eldstaden och tappade hakan. Evert måste ha förlorat förståndet! Så klappade han händerna och uppmanade Magnus att resa på sig. Magnus tvekade, men snart drog Evert otåligt i hans arm.

”Vi börjar på en gång!”

”Börjar med vad menar du nu?” undrade Magnus samtidigt som han sakta och tveksamt lät Evert dra upp honom ur fåtöljen. Behövde Evert hjälp med att hugga ved nu igen? Eller hade han tagit hotet om mördarsniglarna på allvar till slut och ville ut och gräva? 

”Med kursen.” Evert log glatt. Skäggstubb och en guppande mage fyllde Magnus synfält när Evert böjde sig framåt och höll ut armarna mot honom. ”Kursen?” svarade Magnus med en blick på flaskan. Hur många klunkar hade Evert hunnit få i sig?

”Jag ska göra dig till en alfahane. Här formade Evert handen som en tass och morrade dovt med sin basstämma. ”När jag är klar med dej kommer du att uppleva rädsla som en kittling och du kommer vara fräsig och framåt. Min vän, ta farväl av retiré ─ blyghet minns du snart inte vad det är! Och det bästa av allt─ äventyret har redan valt ut dej.” Här slickade han sig om läpparna och drog efter andan. ”Jag ska lära dej hur du talar med din kropp... säkerhet och manlighet är nyckelorden. Några besök på de eftertraktade klubbarna är ett måste om man befinner sej i Paris så jag ska se till att när du snubblar över de bländande kvinnorna... de fagra, ja, vem som helst ska jag tillägga, så… kommer de aldrig glömma dej!”  Everts ögon tindrade och han tittade med förväntansfulla ögon på Magnus.

Magnus stirrade tillbaka in i Everts ögon som om han sett liemannen. Tog Evert parti för Ros-Maries statusjakt nu? Han såg hur Evert på nytt intog positionen med de inåtvända tårna och med armen som såg ut att vifta undan ett långt böljande hårsvall. När Evert kom till fnisset och just tänkte sänka blicken, protesterade Magnus högt. ”Ne-men, vänta nu hörru!” Men Evert hade redan gett sig hän och viftade med armen: ”Seså, vi börjar med charmoffensiven. Vi har ingen tid att förlora. Vi har max tre veckor på oss! Du får öva på mej. Låtsas nu att du vill imponera på mej. Här är kvinnan du ska göra intryck på." Evert pekade på sig själv. "Påverka mej med all din charm. Få nu mej att känna något positivt mot dej. Nå? Låt mej inte vänta för länge.”

Magnus kände sig tung och klumpig i hela kroppen och förmådde inte göra just någonting. Vad höll Evert på med? Varför skulle han gå på en kurs med honom som instruktör? Evert såg hans min. ”Förstår du inte? Jag ska förse dej med framgång och utrusta dej för allt biljetten ska leda dej till. För allt. Efter min kurs är du redo för vad som än väntar, för du förstår väl att du måste åka? Vi måste helt enkelt ta reda på intentionerna hos mannen i din tujahäck och få veta varför han var så angelägen om att du skulle resa. Ville han ge bort sin inplanerade resa till dej? Fast hur kunde han veta ditt namn frågar vi oss då ─ du och jag Hilmarsson? Hur kunde han veta att du är du? Det kan vara viktiga saker han hade för sej och om han nu har utsett dej till sin bundsförvant såsom jag tror, måste ju du ta ditt ansvar Hilmarsson. Klart du ska ställa upp. Man kan inte fega sej ur viktiga utmaningar. Inte ska vi behöva ligga vakna i våra hus och fundera på vad som skulle ha hänt om du bara vågat åka.” Magnus suckade och ryckte lamt på axlarna. ”Men varför tänker du på klubbarna i Paris? Jag tror faktiskt inte att den här biljetten har något med nattklubbar att göra? Evert, jag tror att du önsketänker… jag tror faktiskt det. Du minns din ungdom och tror sån kan upplevas på nytt. Rent rationellt är biljetten säkert ett skämt av något slag. Annars hade väl mannen väntat på mej och förklarat allt ordentligt? Han måste ju till slut vaknat upp därute och smitit iväg?”

”Nu ska vi förhålla oss till det vi känner till." Magnus hann ana att Evert lyckades förvanska sanningen något. Problemet var ju att de faktiskt inte kände till några omständigheter alls. Men Evert valde att nonchalera Magnus tveksamhet och fortsatte glatt: "Så, föreställ dej nu att jag är en urtjusig kvinna och att du måste göra allt som står i din makt för att få henne att lägga märke till dej.” Magnus suckade och frågade i en avvisande ton: ”Jag har redan en kvinna i mitt liv. Fullt upp med andra ord." 

”Jo, ja... men du kan behöva förstå dej på dom bättre. Det hävdar faktiskt din fru också och hon om nån borde veta. Så jag Evert, härmed ansvarig för dina förberedelser, anser att vi börjar med det mest utmanande. Kvinnor. Du vet ju att de gärna vill styra o ställa med våra liv.” Everts runda ansikte täcktes av ett inställsamt leende. Som om han höll på att få igenom sitt livs affär.

Magnus korsade armarna över bröstet och frågade med ättika i rösten: ”När har du och Ros-Marie diskuterat mig om jag får ställa en angelägen fråga?” Evert stannade upp och log ännu lite bredare mot honom. ”Vi har inte diskuterat egentligen... det förhåller sej så att jag är en god lyssnare och då snappar man upp ett och annat. Seså, nu tickar klockan och det är en lång lista av förberedelser vi ska ta oss an. Jag spelar kvinnan och du ska låtsas att du finner henne riktigt intressant och måste våga närma dej henne. Kör nu!” Evert vinkade med handen för att få Magnus att kliva fram mot honom.

Magnus tog ett avvaktande steg mot Evert, mest för att kunna lägga ifrån sig mobilen på bordet. Evert som nu åter stod med stjärten vickandes åt sidan och fingrarna flätade in i varandra, vinkade igen. "Närmare!" Magnus närmade sig tveksamt och försökte att inte fästa ögonen på den buktande gubbmagen framför sig. Han släppte ner armarna och så harklade han sig ursäktande och sa trevande med en knappt hörbar röst: ”Eeh, ja, vädret är ju i alla fall bra idag… "

Evert vevade som en dirigent: "Högre tack! Mycket högre!" Magnus himlade med ögonen. "Trevligt är ju det i alla fall att...  ja-a ... jag... eeh... ne-e, jag vet inte alls vad jag ska komma på att säga mer… Din idé känns rätt galen faktiskt.” Så tystnade han. Evert hade lust att ropa nej! nej! nej! Men då detta skulle få Magnus att ge upp, tog han på sig silkesvantarna och uppmanade honom utan förebråelse i tonläget att försöka med en smula inlevelse.

”Mer romantik om jag får be”, och så svängde han undan det osynliga håret ännu en gång. En filmsekvens dök upp i Magnus hjärna. Han harklade till igen och började på nytt. ”Varifrån kommer du och vart är du på väg min fagra dam? Så oväntat står du här i skuggorna som en viol.” Magnus kände sig stolt över sin poetiska filmreplik och tittade med förväntansfull blick på sin instruktör. Nu var det Evert som himlade med ögonen, men så sa han uppmuntrande: ”Just så, just så. Fortsätt, men tänk på dagens samhälle, inte Shakespeares renässans. Mer dramatik!” Magnus höjde armarna i en irriterad gest och tänkte förklara att han inte imiterat Romeo & Julia. Everts bestämda blick fick honom att göra ännu ett försök utan invändningar.

”Månen stiger, liksom min puls i din närhet…” Evert hojtade: ”Jag känner inget positivt mot dej ännu! Kom igen! Skippa månen… vänta!” Evert for iväg till det angränsande rummet som var hans sovrum och Magnus hörde hur en skåpdörr öppnades och sedan plastpåseprassel.

Hade inte Ros-Marie och han gått vilse åt varsitt håll i labyrinten som blivit deras vardagsliv, hade han aldrig gått med på att stå framför Evert med dessa fåniga repliker på läpparna. Det var mer än bara mördarsniglarna som kommit emellan. Ett rejält stycke vardagsliv och äktenskapliga våndor hade passerat. Nästan lika snabbt förbi, som en kavalkad av missade målchanser, kändes hans liv.  Kanske var det whiskyn som klargjorde att han inte hade något att förlora på att våga något nytt.  Den sprakande brasan förstärkte stämningen. Någonstans hade en tanke börjat spira i honom. Han borde nog besöka Paris. Eiffeltornet. Romantik? Den romantiska atmosfären kunde smitta av sig på honom och göra honom fylld av längtan. Det hade hon ju pratat om då för ett bra tag sedan. Men han undrade om det inte var försent. Nog hörde trånande kärleksdrömmar till den första förälskelsefasen? En viss rörmokare tornade upp sig plötsligt i hans tankar och hämmade hans försök till skönmålning av deras relation. En tur bort från Mönstergatan skulle klargöra äktenskapets beskaffenhet. Det var han plötsligt rätt säker på.

Och om han nu verkligen skulle resa iväg en sväng, kunde han lika gärna åka längre. Varför nöja sig med Paris när biljettens destination gick att ändra upp till tre gånger? Han kunde betala mellanskillnaden till Florida och äta lunch i sällskap av en astronaut på Cape Kennedy Space centrum? Väl värt ett besök säkert… Eller Hawaii? Kanske borde han kolla upp vad som fanns att besöka där? En oklar oro spred sig i magtrakten. Han anade en förändring i sitt liv, utan att ha någon aning om vad det kunde innebära. Var ängslan detsamma som feghet?  Vilken man hade inte önskat få bukt på dessa negativa särmärken om de klängde sig fast vid en?  Evert kunde ha rätt i att han borde förbereda sig.

Han stod nu på nytt i dörröppningen och Magnus hajade till. Skäggstubben förstörde stämningen, men annars blev han riktigt tjusig i den blonda peruken. Han krängde också på sig en rosa blus vars knappar inte gick att knäppa. ”Tänk nu noga efter och försök att minnas vad du faktiskt sa till din fru för tjugo år sen.” Han drog i blusärmarna som ville korva sig över hans knubbiga armar. ”Då när hon fortfarande var din stora kärlek”, la han till med en snabb blick på Magnus. ”Krydda sanningen lite lagom så har du det.” Evert ställde sig i position med de knotiga knäna mot varandra och snurrade på en blond hårslinga med fingret. ”Seså, försök nu att säga något lagom vackert.”

Magnus suckade och knäckte fingrarna. Han försökte minnas känslan ute i växthuset när hans fru stått framför honom iklädd endast i de blommiga gummistövlarna. Han rös till av välbehag. Hans ögon tittade in i Everts vattniga, utan att se dem på riktigt. Han återupplevde närheten till Ros-Marie i växthuse så starkt att han för en kort stund inbillade sig att deras kärlek aldrig bedarrat. Rättframt och sakligt vände han sig mot Evert med orden: ”Jag bara älskar dej och vill att du blir min fru!” och inte nog med det, för snabbt som blixten kysste han Evert på det ena ögonlocket. Han hann aldrig till det andra förrän han kände en näve slå till honom mot bröstet så att han for tillbaka några stapplande steg för att snubbla ner i sin fåtölj på nytt.

”Ja-ja-ja-ja, nu ska vi inte ta i”, muttrade Evert förnärmat. ”Jag tror vi ska fundera lite på vad kroppsspråket avslöjar. Signalerna Magnus. Du måste läsa av signalerna. Känna av liksom. Man måste känna in när det är dags att ta de avgörande stegen. När det gäller dessa delikata områden kan du inte fara fram som en bulldozer. Varsamt med mycket mer inlevelse. Varsamt ska du ta steg för steg allt beroende på vad den andra personen signalerar.” Evert vevade sina håriga armar täckta av den rosaskira kvinnliga silkesblusen. ”Jag behöver nog förbereda en intensiv föreläsningsserie om kroppsspråkets signaler som en uppstart”, proklamerade han med återupptagen pondus i rösten.

Magnus stirrade framför sig med glasartad blick och verkade inte ha hört ett endaste av Everts storartade råd. Evert torkade av sitt öga med den fladdrande bluskanten som dinglade oknäppt. ”Så fortsätter vi charmoffensiven i morgon och... eh... och ja, resten.” Nu först tittade Magnus upp på sin granne. ”Resten? Vad menar du nu?” Han strök med handen över slipsen. Han valde alltid den för enklare trädgårdsarbete. En slips prickig som en tigerlilja i en trädgård. Vad kunde passa bättre? Den orangefärgade skjortan han bar till var en stilig matchning.

Magnus tittade fortfarande frågande på Evert. ”Jo jag menar att vi får se över vissa detaljer med tanke på att du härmed befinner dej i en smärre process. En förändringsprocess. Du är på väg att gå in i rollen som en världsvan man. Du behöver en hållning som signalerar inflytelserik dominans. Inte ska du se ut som en trädgårdsmästare när du åker. Herravälde var ordet jag sökte och i Frankrike bär alla inflytelserika män ett rött silkesband runt halsen ska du veta.”

"Rött silkesband?"

"Ja, det är förmodligen nåt som spritt sej från konstnärerna och är en symbol för manlighetens- och konstens avantgarde".

Evert tog upp en tygnäsduk ur byxfickan och gnuggade sitt ena öga lite till. Han krängde av sig blusen och Magnus fick dra i den ena ärmen för att den skulle lossna. ”Och första hjälpen, vad vet du om första hjälpen? Jag ska göra en kursplan och så startar vi upp på allvar i morgonkväll.” Evert slängde peruken så den hamnade på armstödet på Magnus fåtölj. ”Låter charmant!” hördes ett dovt svar från fåtöljen där Magnus just sjunkit ner igen. "Och förresten fanns det ingen hotellbokning på mobilen så vart skulle jag ta vägen?"

Evert ställde sig intill fåtöljen. "Asch, det finns alltid lediga rum väl på plats. Allt beroende på vilken stadsdel man föredrar." "Men borde man inte boka sånt i förväg?" Evert fnyste. "Nejdå. Det är bättre att göra det när man är där. Det är bara att ta en taxi dit man vill sen. Blir billigare också."

Magnus såg framför sig de klassiska ränderna på mannens byxtyg. De påminde om 50-talet. Hade han haft hängslen också? ”Vart tog han vägen tror du? Han måste ha kilat vidare efter att jag sprang in i huset. Eller borde vi kollat grannens häckar mer noggrant? Kanske svimmade han efter en stunds kravlande och ligger kvar i en annan häck?” Evert och Magnus tittade på varandra. Magnus började ställa sig upp och Evert som läst hans tankar sa: ”Jag hämtar ficklampan igen. Nästa träff är här hos mig imorgon kväll och då ska vi se på lite film”, hojtade han över axeln på väg ut till skåpet i hallen. ”Vi ska lära oss genom att betrakta de världsvana Hilmarsson.”

Ute vid tujahäcken lyste de bland grenarna med ficklampan. De promenerade genom kvarteret och var snart tillbaka vid tomtgränsen. Inga spår efter någon som skulle legat där. Ett fönster öppnades och de båda männen sträckte på sina ryggar när de hörde Ros-Maries röst ropa på dem: ”Magnus? Är det du? Har du tappat nåt?” Evert rätade på ryggen och vände sig mot fönstret. ”Evert? Är du också därute? Va gör ni?” Magnus tittade stint på Evert. ”Hyssj! Förklara inget!” Evert svängde ihop sina klackar och gjorde en snabb honnör med handen. ”Säger inget─ inte ett knyst.” Så ropade Magnus till Ros-Marie: ”Vi behövde fylla på med lite öl i fåran inför natten. Jag är på väg in nu.”

”Men har de redan druckit upp allt? De är inte bara mördare! De är förfärligt törstiga också.” Ros-Marie drog igen fönstret.

 Magnus nickade med huvudet mot sitt hus och började gå tillbaka. "I morn när jag kommer hem så gräver vi borta hos dej. Fyll på med 40 liter!" Evert som ställt sig ute på gatan vände sig om. "40 liter?" "Aa, öl alltså.” "Lovisa i kassan kommer ge upp hoppet om mej om jag gör det. Vem vill inleda ett förhållande med en alkoholiserad krake?" "Säg bara som det är. Du behöver det till sniglarna." "Och det menar du Hilmarsson på allvar skulle förbättra mina utsikter?" Evert skrattade och fortsatte: "Kom i morgon efter jobbet vid halvsjutiden. Då börjar det.”

”Va?” undrade Magnus som ett frågetecken. ”Alfakursen såklart, alfakursen”, väste Evert. När whiskyn lättat sitt grepp om Magnus hjärna, blev han på nytt tveksam till Everts förslag, men beslutade att han ju alltid kunde tillbringa några kvällar i hans sällskap för bara nöjes skull. ”Herravälde minsann”, muttrade han efter att ha höjt handen i en vag hälsning mot Evert som försvann över staketet. Han rev loss kompressen från tinningen innan han gick in.

Ros-Marie kunde inte begripa hur Magnus och Evert kunde ha så mycket att diskutera. Varje kväll mumlade Magnus att han skulle över till grannen en sväng. Själv hade hon inte mycket alls att säga sin man. Ordförrådet var nästan tömt. Endast ett par korta ord och fraser klistrade sig fast på tungan. Den vanligaste: ska du också ha en kopp? Hon satt kvar vid köksbordet och såg honom glida över staketet därute även denna kväll. Swingjazzen trängde ut ur högtalarna och hon fick lust att slå sönder en tallrik för att bryta detta rutinmässiga liv. Men porslinet var för dyrbart för att förstöras. Samlingen skulle bli inkomplett.  

Nu skulle en känsla av vanmakt kommit över de flesta i den egenartade situationen som kommit att bli hennes liv. Men en självrådig kvinna som Ros-Marie, stannade inte upp för att känna efter. Hon fyllde sitt liv med tillställningar där hon var någon att räkna med. Hon såg mest fram emot de tillfällen hon fick uppdrag som konferencier i kultursammanhang. Hon mindes medeltidsfestivaler, hembygdsgårdar, prestigefyllda prisutdelningar, orkestrar och andra spektakulära events. Att hålla i trådarna och skapa publikkontakt gav henne liv. Dessa uppdrag gjorde att hon märktes och uppskattningen efteråt från arrangörerna fick henne att blomma upp. 

Upp åkte nu också hennes mobil. Hon behövde höra Klaras röst för att få perspektiv. "Hej! De ä ja... Du, hur ä det därborta hos dej? Ensamt? Aa, här också. Jo, visst Magnus ä här, men inte här... jag menar att han är hos Evert... Ja, grannen närmast. Varje kväll! Och han ser ut som om han vunnit på lotto. Ne-e då skulle han sagt nåt till mej. Han håller på o blir gubbig tror ja. Förutsägbar som alltid. Samma tid varje kväll ser jag honom svinga benen över staketet. Ne, för jag har alltid hunnit somna innan han ä tillbaka. Men vi hörs sen då. Aa...visst... såklart... natti-natt."

Skulle hon mot all förmodan känt sig vilsen ett ögonblick för några minuter sedan, upplevde hon en stunds befriande galenskap nu. Hon ryckte upp skåpsluckan och lyfte ut den översta tallriken sakta. Formgivaren hade häpnat om han känt till vilken ångestdämpande effekt ett sönderslaget stengods kunde medföra.

All blyghet skulle övervinnas med mingelprat. "Menar du party-talk?" undrade en brydd Magnus. Evert gjorde gällande att Magnus skulle bli någon som andra ville lyssna på om han förmådde diskutera något som många hade en relation till, men som få behärskade. Det bästa vore om de kunde läsa in sig på ett ämne som de flesta skulle låta sig imponeras av. Ett delikat område. En övernaturlig humörhöjare även i de dystraste sällskap. Nu gällde det att komma på vad detta oslagbara ämne kunde tänkas vara. Magnus föreslog blygsamt att det kanske kunde vara en teknisk uppfinning, men Evert förkastade förslaget innan Magnus hunnit tala till punkt.

"Ne, teknik... De må driva ett land framåt, men ett samtal? Ne-e. Det samtalet kan inte uthärda länge. Du ser Hilmarsson att på en middag ska man agera som en nyfiken åhörare. Låta dom prata ut om sina liv och erfarenheter. Det är när ingen vet vad de ska ta upp därnäst som samtalet behöver eldas på. Då ska du rensa stämbanden och göra dej beredd. Mingelprat i sin bästa form bjuder in alla." Evert satte sig ner i den slitna fåtöljen med händerna placerade på knäna. "Frågan är vad det förträffliga samtalsämnet skulle kunna vara? Nåt som imponerar..." I Magnus huvud flimrade bilder av klassiska bilar, flygplan och ånglok förbi.

Plötsligt ropade Evert rakt ut: ”Pop it de lux! Champagne! Där har vi det.” Från den välfyllda bokhyllan hade så Evert dragit ut ett par böcker som innehöll vackra bilder på mustiga vindruvsplantage och bländande flaskor fyllda med champagne som gjorde vem som helst törstig. "Läs dessa till i morn och så kollar vi vidare på nätet", hade Evert uppmanat Magnus när han släppt ner de bildrika volymerna i hans knä.

Veckorna rullade snabbt och Magnus fyllde på sina teoretiska kunskaper om ett och annat. Variationen på ämnena var stor. Från champagne till vargflockens beteende för att förstå en alfahannes beteendemönster. "Hilmarsson! Alla världsmän har läst texter om Herakles som är den absoluta symbolen för apollonisk maskulinitet i den grekiska mytologin,och så behöver vi känna till  fragment om den mänskliga icke-verbala kommunikationen och jag tror nåt om Kvinnor som förändrade världen. Det kommer göra dej gott." Evert plockade ner bok efter bok ur hyllan. I hans föreläsningsserie ingick också inslag av det finska vinterkriget, liksom spännande episoder om de finska prickskyttarna på ryss-jakt i de finska skogarna. Sedan tillkom en omfattande mängd agentfilmer.

Magnus hajade till. Evert stängde av tv:n, men istället för att gå och sätta sig i sin favoritfåtölj bredvid honom, dröjde han sig kvar framme vid blocket han spikat upp på väggen när han inlett sin föreläsningsserie. Han harklade lite och ställde sig sedan med benen brett isär med händerna bestämt placerade på höfterna. "Så nu har vi nästan uppnått målet Hilmarsson. En världsvan man betraktar förstås livets egenheter från flera perspektiv. Det är just det som är hemligheten, jag menar alla erfarenheter. Att dom upplevt så många märkvärdigheter att inget förvånar längre. Inte ens i extrem fara hamnar de ur balans. De klarar sej. Du förstår Hilmarsson, att de är ofattbart kreativa i själva verket. De kommer inte bara på en lösning på ett problem, utan flera! Det är därför de glider på genom livet. Inget överraskar. Inget skrämmer dom."

Magnus kunde inte hålla tillbaka ett himlande med ögonen och en ironisk grimas. Evert lät sig inte hejdas. "Och Hilmarsson, det ska jag säga dej att de är ena fyndiga typer de där." Magnus undrade vem Evert syftade på. En agent från de otaliga filmerna de sett?  

"Här i min källare har jag erbjudit dig en uppsjö skicklighet och gett dej mina bästa knep─ och nu har vi bara en sak kvar hörru Hilmarsson." Evert svalde menande. "Examinationsprovet, för passerar du den, har jag bara en sak kvar att säga dej─ adios Amigo!  Redo för avfärd. Hörde du vad jag sa Hilmarsson? Avfärd!" Evert stod kvar med armen i vädret och handen i en flamenco pose.

"Aa, jo det är bara en vecka kvar om du menar biljetten." Magnus mage reagerade med stark oro vid tanken på att han ensam skulle ut på okänt äventyr. Och Ros-Marie? Borde han ändå avslöjat sina planer för henne? Anspänningen som växte inuti honom påminde inte alls om någon kittling såsom Evert hävdat. Snarare om ren och skär ångest över de beslut han och Evert tagit tillsammans. Eller, man kom nog närmare sanningen om man sa som det var, att Evert stakat ut hans väg och av någon anledning lät han sig ledas.

"Precis", fortsatte Evert. Magnus tittade upp mot honom. "Och det är därför vi till helgen ska ha en grillfest där du får visa dina mingelfärdigheter och briljera med all champagnekunskap."

Magnus såg framför sig hur han skulle mingla med Evert och sin fru och undrade hur det skulle leda till något nytt. "En fest för bara dej, mej och Ros-Marie menar du? Eller borde chefen bjudas med?"

"Nämen du, sen när har man ordnat grillfester för bara tre personer? Hela kvarteret ska såklart bjudas in."

"Hela kvarteret? Ne-e, nu överdriver du igen Evert."

"Icke!" Magnus såg sin chans att kräva något av Evert. "Aa, men då får du ställa upp på att gräva den där fåran runt din trädgård för nu måste du ha hunnit köpa in tillräckligt många öl plattor?"

Evert drog honom med sig genom att hålla honom i ärmen och öppnade en dörr till sin matkällare. På golvet stod en hel pall fylld med öl. "Men dom ska inte få allt! Ne, ne, ne. En del ska jag allt behålla för eget bruk." Magnus betraktade all öl förvånat. Han hade inte väntat sig att Evert skulle följa hans förslag. Så mindes han Everts råd om att bemöta allt med humor så han skrattade torrt: "Hahaha." Evert tittade frågande på sin granne. "Skrattar du åt en gammal man?" "Ne, jag har blivit världsvan. Inget förvånar mej, inte ens din ölfyllda källare får mej att häpna. Och va sa Lovisa?" Han la till en skrattsalva som lät som en operasångares röstuppvärmning. Spända stämband och ett torrt skratt. "Ha-ha-ha". Everts ögonbryn åkte upp i en förvånad båge och han mindes läkarens ord. Personlighetsförändring. Borde han kolla upp HiIlmarssons läsförmåga också för säkerhetsskull innan avresan? Evert drog igen dörren till matkällaren och föste med sig Magnus därifrån. "Lovisa vet inget. Det är tyskt."

"Va? Allt för sniglarna? Och så säger du att jag överdriver?"

De kommande dagarna fick Magnus fullt upp med att bjuda in sina grannar till grillfesten. Han satt vid köksbordet och planerade inköpslistan när han hörde Ros-Marie ropa därute. "Magnus! Vad tror du grannarna kommer säga om de ska kliva över det här?" "Aa?" Han öppnade köksfönstret och lutade sig ut. "Du måste ta bort sniglarna för de verkar tro de firar fredag hela veckan."

"Aa?"

"Och snart kan de nya glida över festprissarnas ryggar in i trädgården. De ligger ovanpå varann."

"Aa?"

"Jamen gör nåt då!" Magnus vände tillbaka in i huset och sprang ner till källaren där de hade frysboxen. Han gläntade på locket. Fullt. Här skulle han inte få plats med några fler. Han sprang tillbaka till köket och plockade fram veckans reklam och letade efter förmånliga frysboxar. Efter ett tag la han till femliters fryspåsar och en frysbox på inköpslistan.

Han hade fått utveckla sin metod för att lyckas ha ihjäl mördarsniglarna. De var inte bara oätliga, utan också odödliga. Den senaste avlivningsmetoden innebar att han frös ner dem i femliters påsar. Problemet var att de var så många till antalet att han inte hann med att gräva ner dem när de stelnat till istappar. Istället fick de vara kvar i sitt nedfrysta tillstånd och stanna kvar i den överfyllda frysboxen. Lika bra det hade han kommit fram till, då han var övertygad att de skulle vakna till liv så snart de tinade. Med Everts hjälp och ett ryggskott som följd, konkades så en till frysbox ner i källaren under veckan innan avfärd.

Kvällen före grillfesten smög han ner till den nya frysboxen med de sista påsarna från rensningen av ölfåran. Kunde Ros-Marie av misstag tro att det var köttbullar i påsarna? Han lyfte på en och kände sig övertygad. Om inte köttbullar så helt klart oxjärpar. Han hämtade en stor gul post-it lapp och skrev:

Denna frysbox får endast öppnas om du är en myskanka.

Nöjd med sin gåtfulla formulering, öppnade han linneskåpet och stoppade ner ett par kalsonger till i sin gömda resväska. Nervositeten kändes i hela kroppen och fick honom att syssla sporadiskt med det ena och det andra. Han började få resfeber. Inga förväntansfulla kittlingar i kroppen. Han skulle aldrig bli av med sina rädslor. Han satte sig ner på sängkanten och lutade hakan mot händerna för att i samma stund ställa sig upp och rätta till en tavla som hamnat snett. Han hade läst dagstidningen extra noga för att inte missa om det skulle stått något om en försvunnen man eller att någon hittat någon i en häck. Men ingen verkade ha sett något ovanligt och ingen saknad turist efterlystes.

Ett par kvällar innan det var dags för den hemlighållna avfärden, strömmade grannarna till kvarterets grillfest i Hilmarssons trädgård. Magnus oprövade sociala sida skulle examineras. Han hade smuttat och gurglat champagne hela eftermiddagen för att stärka sig.

När gästerna börjat anlända, hade han tagit av sig kockhatten en kort stund och ivrigt fyllt glasen med mousserande champagne med orden: ”Har ni någon aning om hur många kilo vindruvor som gått åt för att servera er denna ädla Cuvée? Det ska jag tala om för er… Föreställ er berget av druvor framför er mina kära grannar. 4000 kilo druvor! Ja-a, tänka sej… det skulle vara trevligt om alla kände till vad vintage betyder i champagnesammanhang, för det kan jag tala om─”. Här gled Ros-Marie smidigt in i monologen om champagne och lyckades nästan leda in samtalet på något annat. Men det varade bara en kort stund då Magnus var ivrig att få goda vitsord av Evert för sina nyvunna mingelfärdigheter. Han fortsatte därför, oberörd av sin frus avbrott, sin påbörjade monolog med frågor om vad metoden för mousserande vin som fått jäsa på tank kallades.

En vilsen gäst som stirrade ner i sitt glas fångade Magnus snabbt upp med orden: ”Du ser knappt bubblorna eller hur? Det i sin tur beror på att det jag hällt upp i ditt glas denna ljuva sommarkväll är kvalitet. Ju mindre bubblor desto bättre champagne.” Så höjde han sitt glas och utropade en skål för sommaren.

Ros-Marie hade spänt ögonen i Evert vid ett senare tillfälle när grillen var tömd och champagnen skapat glada utrop runtom i deras trädgård. ”Vad har ni två haft för er under de senaste veckorna? Jag har knappt sett skymten av honom. Jag anar att du har ett finger med i det här champagnescenariot… Aldrig någonsin har han visat sådan hängivenhet för en trädgårdsfest.” Evert hade tagit en styrketår ur sitt glas innan han ställt sin motfråga. ”Men de va bra va? Kände du igen honom? Knappast väl?” Ros-Marie hade bara tittat på honom med en fundersam blick. Till slut hade hon sagt: ”Evert försöker du påverka något här?” Evert hade tagit en andra styrketår och svarat med sårad stämma: ”Och om det var så, skulle det göra nåt?” ”Evert det skulle inte göra nåt för det skulle inte göra nån skillnad.”

Magnus började smått betrakta sig själv på ett nytt sätt ovetandes om sin frus förankrade uppfattning om honom. Varje gång han behövde få fram alfahanen inom sig tänkte han på Ros-Marie i de blommiga trädgårdsstövlarna ute i växthuset. Han mindes vagt hur han för många år sedan gärna krattat löv alldeles intill växthuset när hon rensat ogräs därinne med raka ben. Till slut hade han kastat iväg krattan som ett spjut över staketet och klamrat sig fast vid henne. Han log vid minnet och fick lätt hjärtklappning.

Magnus hade föreslagit en avskedsmiddag sista kvällen innan avfärd, men Evert hade menat att allt borde rulla på som vanligt för att inte väcka misstankar hos Ros-Marie, såvida han inte ändrat sig. Ville han kanske ändå tala om vad som hänt och visa henne mobilen innan han åkte? Magnus hade svarat att det ju inte behövdes då han bara skulle vara borta en två veckor. Därför låg han redan i sängen den sista kvällen innan avfärd och hörde dunsen från hennes träningsväska när hon kom hem. Han hörde också hur hon spolade kranvatten för att dricka det iskallt. Evert hade lovat att hålla hans ölfåra ren från sniglar. När Magnus erbjudit honom en kasse fylld med femliters fryspåsar hade han skrattat glatt. "Va ska ja me dom till? Jag har ju en spade ja hugger av huvet med. Efter det kan de ju försöka ta sig vidare."

Nästa morgon efter knappt någon sömn, satt Magnus rak i ryggen på bussen på väg till Arlanda. Han hade hjärtklappning igen. Men inte av samma skäl som minnet i växthuset gav. Hans ganska markerade ögonbryn rörde sig hastigt, först upp sedan ner, när han med en häftig rörelse tog av sig solglasögonen. Han kunde inte se riktigt klart med tonade glas utan styrka. Evert hade försett honom med ett par, som en sista förberedelse inför deras plan. De skulle hjälpa honom ett steg mot hans nya image. Alla män i tv-rutan hade vanan att röra sig obehindrat med slagfärdiga svar riktade mot sin omgivning. Med solglasögonen förstärktes känslan av deras maskulina attityd. Han var nu en av dem enligt Evert. Världsvan. Det hade varit målet för kursen och här stod Magnus skolad och redo. Planen var att bryta upp, men inte för gott. Magnus plan var att komma tillbaka om ett par veckor. En bra början. Han skulle visa upp en ny sida hos sig själv och kanhända slå omvärlden med häpnad. Sin lilla omvärld. Den mystiska biljetten hade vridit om planeterna. Hans fru, några vänner och hans chef skulle få vänja sig vid en mer rättfram Magnus. De skulle stå där på rad och inse hur fel de haft om honom Magnus Hilmarsson. Förutsägbar? Inte alls. Trots sina inre rädslor för det okända, fann han känslan av att överraska sig själv och sina närmaste ganska roande. Evert hade insisterat på att han måste inta en lättsammare attityd mot sin omgivning. Han måste bjuda till. Han skulle stiga fram. Men just nu skulle han stiga av. Bussen hade stannat.

Nu stod Magnus på flygbussens översta trappsteg med en grimas som uppkom ofrivilligt när han försökte avgöra avståndet till nästa trappsteg. Det måste vara här han också skulle kliva av då bussmotorerna tystnat och chauffören själv tagit ner sin kavaj från kroken bakom förarsätet. Med en kisande blick klev han trevande neråt. Kvinnan bakom harklade för att påminna om att varje sekund var dyr. Hur lång tid kunde en man behöva för att kliva av en buss? Hon med ungdomlig otålighet undrade om han aldrig hade rest med buss förr, vilket han ju inte hade på länge. Han körde bil.  All irritation som snabbt växte bakom honom stod skrivet i hennes ansikte med ihopdragna ögonbryn och skarp blick. En mycket irriterad min insåg Magnus när han kastade en suddig blick över axeln. Men tjusig var hon. ”Exsellänt”, sa han med en ytterst tydlig svensk betoning och gav henne vad han trodde var ett snett charmigt avväpnande leende och lät högerbenet sväva mot trappsteget han inte såg. Hans röst lät inte så slagkraftig som han önskat, men så var han inte heller van vid att ge främmande kvinnor några komplimanger.

Den förestående katastrofen med hans smala pinnben rullandes i en ofrivillig volt mot trottoarkanten uteblev. Istället blev han räddad av en äldre dam vars axel han greppade tag i precis när han snubblade ut över det sista trappsteget. Avståndet ner till trottoaren var betydligt längre än han förväntat sig. Med nöd och näppe återfick han kontrollen över sina ben och snurrade runt för att suddigt se kvinnan från bussen försvinna in via en mindre glasdörr som också verkade leda in till terminalen. ”Exsellänt”, kom över hans läppar en andra gång när han såg hennes blonda hår sväva till i luftdraget när hon passerade dörren. Tack vare Everts rådgivning hade Magnus äntligen lyckats få igång den charmerande sidan hos sig själv.

Damen vars axel han fortfarande höll i log förväntansfullt mot honom. Hon hade i sin tur alltid trott på sin kvinnliga attraktionskraft, men det var ett tag sedan en karl så hastigt beskrivit henne så utomordentligt väl som `excellent´. Hon sög på ordet mannen som ramlat ur bussen hade uttalat. Hon tog åt sig uppskattningen. Tänk att en man bara trillade ut till henne. Hon gav honom ett tafatt slag över hans hand så att han kom att släppa axeln samtidigt som hans blick fortfarande var längtansfullt riktad mot glasdörrarna som slutat svänga vid terminalingången. Han vände sig motvilligt mot den äldre damen. Rävögon. Kopparfärgat hår. Slug? hann Magnus tänka. Varför stod hon där?

Damen rättade till handväskan så att axelremmen löpte över axeln igen. Med en inbjudande blick mot Magnus sträckte hon handen mot honom. Inte som en hälsning, utan för att hålla i den som om de var ett par. Hon la huvudet på sned och tittade med en älskvärd blick på honom. Excellent tänkte hon igen och sög i sig den fantastiska bekräftelsen han gett henne med ett enda ord. Han kom sig inte för att protestera utan lät henne greppa hans hand. Förmodligen hade hon svårt att gå utan stöd tänkte han. Hon flätade in sina fingrar i hans i samma ögonblick. Till viss del verkade alfahanekursen ge resultat. Han försökte komma på något slagfärdigt att huta åt henne då hans hjärta redan svävat iväg efter damen med det blonda hårsvallet. Med lite mer övning skulle nog de yngre börja lägga märke till honom också intalade han sig.

Han ville skaka av sig den äldre damens grepp. Men lugnet som spred sig från värmen i hennes hand gjorde att han inte kom sig för någonting just då. Repliken tonade bort till en svävande tanke. Damen och han rundade redan nästa busskylt och inget ljud kom över hans läppar. Nåväl, detta att hålla en främmande kvinna i handen efter två sekunder måste väl ändå ses som en god start. Blond eller inte. `G-long, g-long´ lät det när han drog sin resväska efter sig med den fria handen över trottoarplattornas skarvar. Han rätade på ryggen, spände ut bröstet så mycket det bara gick och mumlade några filmrepliker från Everts gillestuga för sig själv: ”My name is Bond, James Bond”. Eller kanske passade Magnum bättre som hans nya namn? Damen fnittrade till förtjust och svarade med en mörk tobakshes röst som inte alls passade in på hennes sköra skepnad: ”Jag visste det! Jag hade det på känn att den här dagen skulle föra med sig något speciellt! Men en livslevande agent hade jag aldrig väntat mig. Jag har alltid föredragit Bond. James Bond. Du är som klippt och skuren för den rollen.” Hon lät handen glida över hans smala axel innan hon flätade in sina fingrar med hans igen.

Eftersom alla andra såg ut att veta vart man skulle ta vägen, bestämde han sig för att följa strömmen. Damen i sin tur följde honom när det svängde in i flygterminalen. Eller föste hon honom framför sig? Han suckade tungt. Tanken på att flyga skakade om honom när han klev in i avgångshall fem. Han spanade mot människorna som med glåmiga blickar och skrynkliga kläder köade mot check-in. Med sin nystrukna skjorta passade han inte in i den kön. Vilken kö borde han ställa sig i? Damen tittade med en frågande blick på honom samtidigt som hon rörde vid honom: ”Vart reser vi?”

Hans motvilja mot kroppskontakt med främlingar hade Evert försökt råda bot på inför resan då man aldrig säkert kunde veta vilka situationer man skulle hamna i. Han hade inlevelsefullt tvingat honom att hålla hans hand flera gånger. Det skulle snart kännas helt naturligt hade han intygat.

Nu brände damens krampaktiga grepp om hans hand. Allt var onaturligt. En kort evighet andades han tungt och hans hand gled ur hennes grepp mot den strukna tygnäsduken i kavajfickan. Var det inte förfärligt varmt härinne? Han måste göra sig av med henne, men hur? Inte genom att mörda henne eller så, utan på ett sofistikerat sätt. Han famlade med orden som måste sägas. ”Eh, ja, då skiljs våra vägar som sagt", fast inget hade sagts, "och vi får ta farväl då jag ska vidare.” Nu skakade Magnus handen för att få damen att släppa sitt grepp om hans fingrar. Värre än snigelslem. Hon släppte inte utan det såg ut som de ivrigt fortsatte att skaka hand med varandra. Damen vände sig mot honom med en förebrående blick och Magnus fortsatte ansträngt: "Du förstår att vi måste skiljas åt nu då jag måste vidare." "Vart reser du?" "Eh.. Paris?" Hans tonfall lät som en fråga för när han sa Paris, tänkte han Honolulu. "Det är säkrast för er att stanna här och... nu när ni inte har nåt bagage heller och så…” ”Och du min hemlige agent åker för att slutföra ditt uppdrag”, avslutade hon meningen med kisande ögon. ”Just det”, svarade han med en lättnad i rösten. ”Precis så.”

Det var förmodligen bäst att spela med i en okänd människas vanföreställningar. Hans blick irrade i sidled för att se åt vilket håll han borde gå härnäst. ”Bara en sak kvar”, sa hon snabbt med sin tobakshesa röst och lutade sig fram mot honom. Han var helt övertygad om vad som skulle ske i denna sekund inför allas blickar och kände en vämjelse inom sig. Till hans överraskning hände inget av det han trott. Istället öppnade hon sin handväska och tog upp ett visitkort som hon med en bestämd nick räckte fram. När han inte gjorde någon ansats att ta emot den, tog hon tag om hans handled med sin tomma hand och tryckte kortet mot hans handflata. Då hans fingrar inte böjde sig för att hålla kvar det, böjde hon in hans fingrar så att de till slut höll kortet i ett fast grepp. ”Om du råkar i trubbel. Än har jag lite makt fast du inte tror...” En hes harkling avslutade meningen samtidigt som speakern upprepade ett gatenummer som snart skulle stängas. Han tyckte hon sa något om en bror. Hade hon en bror? ”Förlåt?” sa han för att få klarhet, men hon bara log till svar. Hans hand som höll i visitkortet vevade lätt fram och tillbaka.  Hon vinkade lätt med handen och huvudet på sned. ”À bientôt!” "Förlåt? Ett ben kort?" sa Magnus förvånat en andra gång och svalde hårt för att få bort lockkänslan i öronen. Hon bara log och vinkade.

Tanten måste vara totalt snurrig eller skvatt galen. Hans blick irrade fortfarande i sidled när han sakta stoppade ner kortet djupt i kavajfickan utan att titta på det. Han nickade kort mot henne med en snabb blick mot hennes ben som om han väntat sig att upptäcka ett träben och vände sig om och rätade upp väskan så att hjulen skulle snurra med när han drog väskan med sig för att ställa sig i en av köerna. Den gamla kvinnan lämnade terminalen med raska steg.

Äntligen var han av med henne. Nu var det bara att ta itu med ännu en utmaning. Flyga. Han hade varit tvungen att åka på ett par charterresor med sin fru. Han fascinerades av flyghistoria och läste gärna om flygvapen och hur planen utrustats och använts i olika slag. Han kände till en hel det rent teoretiskt om vilka plan som var lämpliga för olika krigsuppdrag, men hade han själv fått bestämma, skulle han aldrig ha flugit och hade helst inte tagit flyget nu heller.  Det var alldeles för riskfyllt. Men det verkade vara omöjligt att värja sig mot Evert och Ros-Marie.

Han promenerade mot incheckningen och undrade vilken kö han borde välja. Hans biljett öppnade väl upp alla destinationer? Så såg han kön med det mönstergilla paret som vikt sina oklanderliga kavajer över sina bagagevagnar och vars skjorta och blus såg nystrukna ut. Utan att helt erkänna det för sig själv ansträngde han sig hårt för att se ut som dem. Han försökte inta en lugn blick och låtsades att Arlanda var vardag för honom.

Ovanför varje check-in blinkade texttavlor. Då han inte kunde läsa texten utan sina progressiva glasögon, och då det bar honom emot att stå en centimeter ifrån med nästippen mot tavlan, bestämde han sig för att följa paret som enligt hans uppfattning utstrålade en vana att agera rätt i alla situationer. Att blicka ut över folkmassan med sänkta ögonlock och en höjd hakspets, var om något en snudd på världsvana. Med en lättnadens suck ställde han sig bakom paret och nickade försynt mot dem när de plirade varsitt snabbt ögonkast mot honom, med sänkta ögonlock förstås. De gjorde ingen antydan till att nicka tillbaka, men det hade han inte heller väntat sig av sådant värdigt folk.

Trots att det dröjde innan check-in bemannades kände han sig lugn för stunden. Han måste ha valt rätt kö. En hastig blick på människorna i de andra köerna avslöjade trikåklädda människor. T-shirts med förfärligt gräsliga tryck. Bland dem hade han inte passat in för ett ögonblick. Glåmiga ansikten och okammat hår efter flera timmars bil- eller bussfärder mot Arlanda under morgontimmarna. Själv doftade han av rakvatten och håret var tillbakakammat med brylkräm. Han plattade till sin militärgröna slips och förde ena axeln lite bakåt för att få sin svettfuktiga hand att lättare glida ner byxfickan. Denna nonchalanta gest hade han och Evert lagt märke till otaliga gånger hos männen som visade sin manlighet på tv-skärmen. Han öppnade också ena mungipan för att antyda ett grymt leende, allt enligt Everts anvisningar.

Femtio minuter av köande och olika benställningar gav honom tid att tänka. Han mindes en scen från en agentfilm där Bond håller på att stryka med när en slug man tänker skjuta honom just när han äntligen skulle få en chans att kyssa kvinnan. Lyckligtvis ser Bond mannen i spegeln och det är damen som blir skjuten istället för honom. Synd egentligen tänkte Magnus. Men en man måste göra vad en man ska göra. Timmarna med Evert framför tv:n i hans källare och hans filmsamling hade fått honom själv att inta en mindre agentroll i sitt sinne.

Han märkte inte att det nu var hans tur att checka in. Han ryckte till förvånat när mannen vid incheck frågade: ”Paris?" Magnus visade honom e-biljetten. "Du hade inte behövt köa alls eftersom du köpt en direct-to-gate-biljett”. Magnus stirrade på mannen utan att se honom. ”Men du ser jag hade tänkt ändra på mina resplaner och ska flyga till Hawaii istället. Vilken gate är Hawaii?” frågade han med en så lättsam ton som möjligt. Hans inre osäkerhet fick ådran vid den vänstra tinningen att bukta. Var det ens möjligt att bara ändra sig såhär i sista minuten? Avslöjade han sin okunnighet om resebranschen med sin fråga? Tinningen hade fortfarande en gulaktig ton om man såg efter noga. Den fråga som var tänkt att låta världsvan och nonchalant lät snarare som en förskräckt viskning. Han fick plötsligt svårt att andas. Och Bond? Hade han någonsin haft svårt att andas? Bistert drog han i slipsknuten utan att få något mer sagt. Han visade fram sin mobildisplay på nytt.

”Jag ser att du har en öppen destinationsbiljett. Det innebär en viss flexibilitet inom givna ramar. Du kan alltså fortfarande ändra din destination, om det finns platser kvar, men det gäller bara för destinationer inom Europa. Den här incheckningsdisken gäller inte för Hawaii, utan det är kön längst ner till höger, nummer 15, som tar hand om Hawaii-resenärerna om du skulle överväga att köpa en ny biljett. Det kan innebära en viss väntetid, men då kan du ju alltid ta in på vårt transferhotell. På din biljett står Paris angiven, men som jag sa så beror det på vad du önskar.” Mannen vände mobilen mot Magnus.

I alldeles detta ögonblick grep flygrädslan ett järngrepp om Magnus sinne och han tyckte att Hawaii trots allt skulle vara en alltför avvikande destination. Lång flygtid, vilket därmed innebar en förhöjd risk att planet skulle hinna störta i Stilla Havet. Han anade de trikåklädda människorna i just den omnämnda kön. Inte heller hade han någon lust att irra runt på flygplatsen längre än nödvändigt i lång väntan på ett osäkert flyg. Därför lutade han sig fram mot bänkskivan och hans smala axlar nästan snuddade vid den andra mannen. Han tyglade sin ångest och gjorde ett nytt försök med en förtroendegivande ton och vred tillbaka mobilen mot mannen: ”Vilken destination kan du rekommendera som slår Hawaii?” Mannen tittade förvånat på honom. ”Inget slår Hawaii.” Han granskade Magnus med viss otålighet.

”Den här desken tillhör Air France som jag sa”, varpå han vred mobilen ifrån sig ännu en gång. ”Du har en biljett till Paris och vill du, kan du komma med på nästa flyg. Till Paris är det dessutom en relativt kort flygtid, men herrn kanske vill till...  Wien istället?”

”Jaså, inte lång flygtid säger du”, svarade Magnus med en så djup röst som möjligt och nonchalerade förslaget om Wien. ”Ja, Europa är ju inte hur stort som helst och fågelvägen är Paris ett stenkast bort”, la mannen till. ”Jaså, inte längre bort än så egentligen?" Flygrädslan grep tag i hans själ på nytt. Magnus kom fram till att planet till Paris allt skulle hinna störta på de få flygtimmarna också─ fågelväg eller inte. Han trummade med fingret på mobilfodralet. Och så skulle planet passera en bit hav. Kom han inte till Hawaii på en gång så som han tänkt sig, kunde han lika gärna åka hem. Han var på vippen att vända om och gå därifrån när han mindes Everts ord. Man kan bara ångra det man inte fått gjort. Förbannade Evert med sina visdomsord. Han var illa tvungen att genomföra det. Alternativet att förklara sitt misslyckande för Evert som lagt ner så mycket tid på hans omskolning lockade plötsligt honom allt mindre. Inte kunde han backa nu. Tanken på att låta Ros-Marie sakna honom var också lockande och så svarade han: ”Ja, varför inte Paris?” och föste ännu en gång mobilen mot mannen.

När han till slut var på väg igenom metalldetektorn och på order tagit av sig sitt skärp och lagt i plastlådan, knutit av sig sina skor och väntat i bara strumplästen och hittat sin nyckelknippa igen, började han nästan se fram emot att få sätta sig i ett fruktat flygplan och tänka ut sitt nästa drag. Alla köer och kontroller tröttade ut honom. Han föste luggen åt sidan. Trots all brylkräm ville den inte hålla sig på plats i snedbena längre.
​

Mönstergatan

På Mönstergatan 10, trippade fötter med rödmålade naglar fram och tillbaka genom huset. Magnus på Hawaii? Hawaii måste väl ändå vara på andra sidan jordklotet? Vad i hela friden skulle han dit att göra just nu? Hennes ögon skuttade över Magnus handskrivna post-it-lapp som hon redan kunde utantill. I den andra handen höll hon ett gråblekt kuvert som omslöt den prominenta inbjudan från landshövdingen. Inbjudan till Landshövdingens Jubileumsfest med anledning av Sveriges Innovativa Ingenjörer…  tillsammans med länsrådet… ett gott liv för invånarna genom samordning av statlig verksamhet i länet… Det kungliga slottet vars ursprung är daterad till 1200-talet… välkommen hand i hand 12/12… Klädsel… En högt uppsatt chef, utsedd direkt av regeringen, hade skickat en inbjudan till makarna Hilmarsson och så hade han fräckheten att ge sig av. Efter alla dessa år av förutsägbarhet och när han till slut får för sig något, är tillfället verkligen illa valt. En sådan osynlig man som plötsligt sätter ett sådant spår i hennes liv. Hon greppade tag i diskbänkskanten för att bli av med yrseln, men så återfick hon färgen i ansiktet och svimningsattacken avtog på några snabba sekunder.

Irritationen som kom över henne lyfte in ytterligare en tegelsten i deras relation. Vid vilken tidpunkt hade han börjat ta egna initiativ? Dessutom utan att hon märkt något. Hur i hela friden hade han lyckats boka en flygbiljett? Vilken fräckhet att ta sig till Hawaii när hon, hans hustru, behövde honom som mest! Hon hade nog aldrig behövt honom såhär mycket! Tårarna steg i hennes ögon och hotade att dra med sig de skarpa kajalstrecken hon noggrant markerat ögonen med. Några tårdränkta ränder bildade en smal fåra sotsvart på de höga kindkotorna och hon drog hårt i toarullen. Med en meter toapapper torkade hon snabbt ansiktet.

Hon ville inte tro det hon läste på post-it-lappen var sant. Men hon kände igen Magnus handstil. Oroa dig inte kära du, Jag har tagit en paus och rest till Hawaii. Med kärlek xxx din för evigt? Magnus. Hon knycklade ihop den gälla gulfärgade lappen så knogarna blev vita. Så kom hon på snilledraget. Bestörtningen över Magnus handlande dämpades. Han skulle tillbaka! Inbjudan till Sveriges Innovativa Ingenjörers jubileumsår hade skickats ut i god tid av landshövdingen, så nog skulle hon hinna finkamma Hawaii. Hon var beredd att göra vad som krävdes för att kunna delta i festligheterna på det anrika slottet hand i hand med sin make, såsom inbjudan framställde det.

Det närmsta hon någonsin kommit dessa ansedda människor var på invigningen av hälsocentrets nya lokaler. Som konferencier hade hon lyssnat till landshövdingens ord om jämställdhetsanalyser och kvinnor som entreprenörer. Ord hon inte kunde minnas. Det viktiga hade varit att få ta emot landshövdingens uppskattning över hur evenemanget genomförts. Förmånen att ha tryckt hennes hand hade gjort henne avundsvärd på de otaliga kvinnoluncherna hon anordnade. Men inget kunde mäta sig med den inbjudan hon nu höll i.

Hon ryste av välbehag tills hon irriterat insåg att hon måste bärga sig. Hennes inre var som ett vågspel. Hon ville genast skriva en tweet om den storslagna festen och ta emot åsikter och gratulationer till att ha fått en sådan spännande inbjudan. Det var oförlåtligt att Magnus rest sin väg utan att prata med henne om sina planer. Hon insåg att det nog var säkrast att få tag på honom innan hon la ut något om inbjudan offentligt. Bortsett från Klara förstås. En smygande energi spred sig i kroppen när hon tänkte på sina vänners förvånade miner när hon äntligen kunde berätta om tillställningen som väntade. Doftade inte kuvertet blåklint? Hon tryckte det mot sin näsa. På köksgolvet låg den knallgula ihopskrynklade post-it lappen med Magnus handstil.

Hon ringde upp Klara för att säga sin mening. ”Aa, nu helt plötsligt ska man alltså ha med sej sin man för att få gå…men hur har de tänkt då? Säg såhär… att om ja inte vill gå, ska inte han heller få gå då? Ne, just det! Jag menar det. Är det vettigt? Ne-e, precis… ja håller med dej… de är precis vad jag känner just nu… så himla orättvist. Han kanske inte vill gå och då måste ja också stanna hemma… som om han plötsligt skulle va en ensam stjärna… aa precis…” Hon blåste lite på sina nymålade naglar. "Sa ja va han skrev till mej? Att han skulle ta en paus! Han vill pausa från vårt liv. Kan man bara göra så? När han kommer sen...är det play som gäller då? ... Ne, ja menar det."