Stolthet går före fall

Under söndagen åkte en kapten med sin fru ut i kaffeviken med båten för att njuta av ett eftermiddagsdopp. Vattnet höll en fin temperatur på +22 C och det lyckliga paret njöt av simtagen i det kristallklara vattnet. När de solat en stund på soldäcket och druckit upp all kaffe, var det så dags att lätta ankare och återvända till fastlandet. Eftersom paret var ute till sjöss på tu man hand och inga tonårsmatroser var med, var det frun som fick i uppdrag att dra upp sandankaret i aktern. Kapellet hade dragits upp och där bakom kämpade frun ivrigt med att hiva upp ankaret. Det visade sig snart att hur hon än drog i ankarlinan, rörde sig inte det envisa ankaret åt något håll. Sjöman eller inte, beslöt sig frun för att inte be kaptenen om hjälp. Alla har sitt mått av stolthet. Därför plumsade hon i vattnet för att handbegripligen ta loss ankaret som kilat fast bakom en sten. Nu skulle allt snart vara under kontroll tänkte hon och bar sandankaret i sina händer för att ställa den på barbords badbrygga. Just när hon skulle ställa ifrån sig ankaret, fick hon syn på en trasig glasflaska på den klara sandbotten. I sin lättnad över att inte ha trampat på den, men ändå skakad av vad som skulle hänt om hon råkat trampa på den, ropade hon rakt ut, "Vilken fasa!" Kaptenen som inte såg bakåt för kapellet, hörde hur hans fru ropade "Gasa!", och drog på full effekt så båten for framåt i 22 knops fart. Den lilla pärlan hade allt en hel del kraft i sig tänkte kapten belåtet och blickade ut över den glittrande vattenytan. I aktern var det inte alls lika fridfullt. Där klamrade sig en fru desperat fast i sandankaret och lyckades hänga med i farten utan att släppa taget. Hon kände hur vattnet forsade förbi hennes kropp i en väldig hastighet. Hennes t-shirt sögs med ut till sjöss och en mötande fiskare slängde en fundersam blick på den nya tekniken för vattenskidor för dem som inte klarar av att ställa sig upp. Rosa axelband skymtade på sjöjungfruns axlar och fiskaren sög ett extra drag ur pipan. Kaptenen hade hunnit dra en av sina sjömanshistorier innan hann upptäckte att han pratade med sig själv. Han lutade sig ut över relingen och drog ner till tomgång när han såg sin fru virvla som en tumlare med något glittrande i sina händer. "Varför släppte du inte taget bara?" undrade han när han drog upp sin tumlare till fru. Hon rättade till axelbanden på sin rosa sport-bh och svarade med en envis min, "Alla har sitt mått av stolthet."

Kvinna fick bäras ut ur provhytt

När kön till provhytten bara fortsatte att växa och ingen såg någon komma ut, tillkallades personalen för att se efter vad som egentligen pågick bakom den fördragna gardinen. När den kvinnliga butiksassistenten klev in i provhytten möttes hon av en kvinna med en rosa sportbehå så hårt ihop rullad mellan axlarna och bysten, att det var helt omöjligt att föra bh:n över huvudet på kunden. "Jag visste att bh:n skulle vara svår att få av då den inte går att knäppa upp i ryggen, men jag kunde inte motstå färgen," förklarade sig kvinnan vid uppståndelsen. Värmen gjorde sitt till att tyget inte ville glida över huden, utan klibbade fast i en tajt bananbåge jämt ovanför bysten. Senare kände någon i kön igen kvinnan på ett aerobic-pass och då de rosa axelbanden syntes under toppen, antogs att alla i slutändan var nöjda.

Löpbandet löpte amok

En kvinnas ambitioner till ett nytt och hälsosammare liv höll på att sluta i det motsatta. Med det nyinköpta gymkortet gjorde hon sitt tredje besök på gymmet. Uppvärmningen skulle hon ordna genom att jogga 7,5 km/h hastighet på det rejäla löpbandet. Enligt inställningen hade hon planerat att värma upp i 12 minuter. Något gick fel och bandet vägrade stanna, trots upprepade försök att dra ner på "speed-knappen". "Jag tryckte på den knallröda förtejpade stopp-knappen såklart efter att ha testat pausknappen först, men inget hände ju." Tre timmar senare tyckte kvinnan att hon joggat tillräckligt. Då hon inte såg någon annan utväg, gjorde hon en bakåtvolt för att hoppa av bandet som var i rörelse hela tiden. På frågan varför hon inte tillkallade hjälp, svarade kvinnan med svetten rinnande i ansiktet: "Jag ville inte se ut som en nybörjare bland alla trimmade människor." Med de orden drog hon tillrätta ett rosa axelband och linkade nerför trappan mot omklädningsrummet.

Husvagnens lastutrymme möjlig dödsfälla

Jämt innan åskan slog till under söndagen, befann sig en husfru vid sin husvagn för att hämta ut en markis ur den smala lastluckan som finns i de flesta moderna husvagnar. För att nå fram till markisen som var instoppad längst in bakom förtält och teakstolar, ålade sig kvinnan halvvägs in genom luckan. När hon skulle åla ut, upptäckte hon till sin förfäran att hon satt fast i öppningen. Det rosa axelbandet hade hakat fast sig på en skruv på insidan och då lucköppningen  inte tillät   armvevningar av något slag, låg kvinnan kvar i sin krypställning och väntade på att någon i huset skulle undra vart hon tagit vägen och snart komma till undsättning. I det läget hördes första åskknallen och snart forsade regnet mellan blixtarna. Familjen i huset fick fullt upp med att dra ut datorkontakter och att stänga fönster. Ingen hann fundera på vart husfrun, vars ben nu översköljdes av regnvattan, tagit vägen. Med ryggen skavandes mot luckans utstickande kant, hade husfrun å andra sidan tid att fundera. Just där och då bestämde hon att hon tillbringat tillräckligt med tid i husvagnen som det var och att den nu skulle säljas. Dramatiska stunder kan ge en människa nya insikter. När ovädret till slut dragit förbi, kom en orolig äkta man ut ur huset för att gå bort till husvagnen då han antagit att hans husfru tagit skydd där under ovädret. Till sin förvåning snubblade han över hennes ben i halvmörkret. "Varför ligger du här ute älskling?" undrade mannen med äkta förvåning i rösten. Frun förklarade att hon inte velat dra sönder den rosa sportbh:n som ju var nyinköpt för dyra pengar och andra vedermödor. När mannen dragit loss henne och såg hennes uppskavda rygg frågade han artigt: "Would you like some ointment?" Grannen såg dem försvinna in i huset tillsammans.

I busskuren på Föglö med Lakka Hjortron Likör

Onsdagens (30/7) storm och åskväder överraskade ett cykelsällskap på deras väg mot campingen CC. Den ljuva sommardagen övergick snabbt till ett hotfullt åskväder och ösregn. De cyklande väderoptimisterna, tänkte först fortsätta till campingen på sina fullt lastade cyklar med hjälp av "finsk sisu". Snart insåg sällskapet att regnkläder hade fungerat bättre än "sisu". Den finska sisun är ett kraftpaket i många lägen, dock ett dåligt skydd i ösregn, varför sällskapet snabbt tog skydd i busskuren cirka 6-7 km från den tilltänkta campingplatsen. Åskvädret och blixtarna slogs med varandra och det ösande regnet kämpade mot stormbyarna,  när de passerande brandmännen  såg en kvinna med rosa axelband bjuda runt huttar med hjortronlikör i den gröna busskuren som numer inte används för annat än, just olika typer av väntan. Medan flaggstänger bröts av, mopeder och studsmattor flög sin väg, tjänade flaskans kork sällskapet fint som ett snapsglas. "Det måste ju ha varit antingen ett tokigt eller muntert sällskap," konstaterade en av brandmännen senare.