Jag ser att ni är många som undrar när den andra delen kommer. Jag hoppas få klarhet i utgivningen under februari månad 2019. Tills dess- håll ut kära läsare!

5.

Mönstergatan

Evert småsprang ut på gatan när han såg att Ros-Marie backade ut ur garaget. Oftast hade hon den där Chapeline Chabarov med sig överallt, så han var angelägen att få prata med henne på tu man hand.

Ros-Marie såg Evert dyka upp i backspegeln och bromsade in. Han knackade på rutan. När den var nere, hörde hon hur han flåsade. Han harklade lite.

”Ville du nåt?” undrade Ros-Marie.

”Jo…  ja… jag tänkte bara säga om du borde sjukskriva Magnus från kontoret så länge. Eller du kanske redan gjort det?”

”Sjukskriva? Men Evert, jag begriper ingenting. Varför skulle jag sjukskriva honom? Vet ju inte ens om han är sjuk?”

Evert tänkte snabbt. Det var en skör balansgång att styra upp saker utan att avslöja för mycket. Magnus hade insisterat på att han inget fick säga.  Evert anade att han ämnade vänta ut ryssen. Och vänta skulle han få göra tänkte han mörk i sinnet. Men nu gällde det att hålla humöret på topp och agera så att Ros-Marie inte tog fler förhastade beslut. Minnet av Magnus skulle bromsa hennes förehavanden. ”Jo, men jag kan berätta för dej att han med stor sannolikhet är sjuk.” Ros-Marie tittade med tvivel på Everts runda ansikte. ”Sjuk? Och vad får dej att säga så?”

Evert klappade sig på bröstet. ”Inre förvissning. Härinne! Han trivdes bra här o skulle säkert redan kommit tillbaka om inte nåt förfärligt hade hänt."

"Trivdes? Var det allt? Han trivdes... Var det vad han sa till dig? Men nåt fick honom att ta en rejäl paus och än har han inte visat sej", svarade Ros-Marie buttert och la i backen igen. "Om han ville ha mig känner han ju till adressen. Ett meddelande är väl inte för mycket begärt?" Bilen backade nästan över Everts fötter, men han följde envist med utanför den nedvevade fönsterrutan.

"Han kanske ligger på nåt sjukhus. Har du kollat upp dom?”

Ros-Marie kände sig härjad i sin själ när hon insåg att hon inte ens tänkt tanken på att kolla upp sjukhusen på Hawaii. Hade en tropisk sjukdom slukat honom? Var han i själva verket död? Han kanske låg kvar i ett okänt kylrum alldeles ensam utan att kunna försvara sig mot hennes bitterhet över att bli lämnad så burdust? Hon hade hela tiden rättfärdigat sitt handlande genom att skylla allt på honom. Det var ju han som lämnat henne!

”Kanske borde jag sjukanmäla honom då… så länge”, la hon till sakta.

”Aa, bra gör det. Sjukpenningen kommer ju också in på kontot då vet du.” Och så blir inte Hilmarsson av med sitt jobb tänkte Evert för sig själv när hon backade ut bilen på gatan. Det kunde komma väl till pass om han ändå skulle råka bli av med allt annat. Han tänkte på ryssen Chabarovs framfart som utan skrupler gjort sig fruktansvärt hemmastadd i Hilmarssons hus. Ros-Marie gasade till och Evert hoppade förskräckt undan.

Ros-Marie körde i hög hastighet för att boka tider på olika salonger åt Chapeline. Men tanken på sjukhus och kylrum och Magnus späda fötter på en brits, skakade om henne redligt. Trots det agerade hon enligt sin plan och körde in till stan.

Snart stod hon på kliniken The New Look, för att bilda sig en uppfattning om de skulle kunna hålla vad de utlovade. De var experter på hårimplantat och extremt skickliga på att hitta rätta nyanser för hårfärg enligt reklambladet. Ros-Marie började med att höra sig för om det som borde vara enklast att fixa till. "Buskiga ögonbryn?"

"Absolut. Inga problem vet du."

"Och botox för ansiktsformen?"

"Aha, gamla ansiktet kaputt? Inga problem."

Stolen närmast var rejält bakåtfälld och mannen i den höll sig krampaktigt kvar i armstöden för att inte glida ner på golvet. Han plirade mot Ros-Marie med skärrad blick när botoxsprutan höjdes. Nu skulle argrynkan väck! Sprutan närmade sig och slog snabbt ner mellan ögonen ovanför näsbenet. Ros-Marie tittade förvånat på mannens ben som for i luften.

Dr. Gábor Blixt sträckte på ryggen och konstaterade övertygande: "Han går ut som unga mannen vet du va när ja behandlat klart. Vi erbjuder en paketpris va, och ingen kan missa. Vi lyfter här och här." Han svingade med botoxsprutan mot Ros-Marie som hastigt backade undan.

"Damen, jag nämner tre för dej! Ansiktslyft, och lite lyft här också va", han kupade sina händer vid bröstet och såg menande på Ros-Marie. "Och stjärtlyft. Många mycket bra lyft va? Du köpa tre och betala två. Det är den bästa lyftet va? Nervsignaler vet du – vi blockerar allt!" Han klappade mannen på kinden. "Du ser, blir platt som vägen o inga gropar. Va säger du va?"

Ros-Marie nickade och hade lust att rätta mannens ordval. Slät, inte platt. Hon tog några steg mot kassan där en kalender låg uppslagen. Hon pekade med fingret på ett datum.

Dr. Gábor Blixt såg gillande ut och lämnade sin patient hängande i stolen en stund till. Botoxsprutan svängde i hans hand, när han med den andra gjorde ett rött kryss i en av rutorna, "Aha, klockan tre säger damen och det blir bra? Jag fixar."

Ros-Marie kastade en sista blick på mannen i behandlingsstolen och såg hur pannbenet svullnat upp. Ögonen hade försvunnit in under pannan. "Ska jag ta med ett foto på vem han ska likna? " Dr. Blixt tittade upp: "Aha, damen vill han blir kändis va? Javisst jag fixar – ta med foto. Bra!"

Det viktigaste var att få till en någorlunda likhet tänkte hon när hon gled ut på gatan genom glasdörren. Chapeline skulle kliva in på plan som den avbytare han blivit utsedd till. Magnus vänner skulle aldrig ana något.

Ros-Marie fortsatte mot gymmet där hon skulle boka en personlig tränare åt Chapeline.

”Alltså han ska gå ner i vikt utan att bli muskulös om du förstår vad jag menar”, förklarade Ros-Marie för tränaren som blev alltmer nyfiken på hurdan mannen var som lät sig hunsas på detta sätt av sin fru.

”Jorå… det blir långdistanslöpning vi satsar på då. Vi har ett särskilt löpband för distansprogrammet.” Ros-Marie såg de svettiga männen som flåsade i takt och sprang på led. Chapeline skulle passa in perfekt bland dem.

Och hon for vidare. Nästa dörr plingade när hon öppnade den och optikern tittade upp igenkännande på henne. Hon var inte en kvinna man glömde. Jo, han kunde se efter i registret för att se vilka bågar Hilmarsson beställt senaste gången. ”Nej, det behövs inte, har glasögonen med mig, så du kan bara byta ut glaset.”

”Byta ut glaset? Har glaset fått en repa?”

”Nej, nej, hans synfel har försvunnit, men han vill ha kvar sina glasögon då de är en del av hans identitet… men då måste du ersätta glasen med vanliga glas…”

Optikern försökte hänga med i det han hörde. ”Har hans synfel försvunnit säger du? Hur är det möjligt? Jag menar… hans synfel och brytningsfel var ganska omfattande och inget som försvinner av sig självt.”

”Jaha, du säger så, men nu har det läkt. Han kan se igen.” Ros-Marie sa det så korthugget att optikern bara blev stående tyst. Ros-Marie grävde runt i sin väska. ”Jag kan svära på att jag la ner hans glasögon med fodral och allt i väskan för en tid sen… Det var märkligt… hm... Vi gör så här, kika i registret i alla fall och ta fram likadana bågar, men utan någon som helst styrka i dom.”

”Såklart. Såklart. Hur snart behöver han dom?”

”Om två veckor om det går?”

”Självklart. Jag ordnar med en röd lapp på beställningen brådskande.” Optikern undrade över Ros-Maries beteende. Led hon av klena nerver? Hon verkade överspänd. Eller en mild propp? Han kom inte på någon bättre förklaring till hennes bisarra beteende.

Ros-Maries tankar hade vandrat till Hawaii. Hon grubblade på hur hon skulle kunna checka av Hawaiis sjukhus härifrån. Hon måste få klarhet i vad som drabbat hennes man. Hennes förste man.

Tolv veckor kvar innan det var dags för dem, Chapeline och henne att inta scenen som makarna Hilmarsson på tillställningen Svenska Innovativa Ingenjörers Jubileumsfest på det kungliga slottet med drottningen och allt. En aning besvärad kände hon sig vid tanken på att hon önskade Magnus inte skulle hittas död innan festen iallafall. Det skulle vara svårt att få honom att återuppstå i Chapelines skepnad bara sådär inför folk, om han hunnit bli dödförklarad. Som det var nu, kunde hon hävda att han varit svårt sjuk, men på fötterna igen. Chapeline, alias Magnus, skulle träda fram i hans ställe. Återställd och graciös.

Det var Evert som alltid skrämde upp henne. Hon skakade av sig de dystra tankarna. Inte var Magnus död? Hon kunde inte föreställa sig det. Han kunde inte ha gått och dött från henne för gott. Vad var det han skrivit på post-it lappen? Pausat? Han hade bara tagit en paus från livet med henne och nu var hon tvungen att agera så att hon inte skulle missa sitt livs fest. Med eller utan honom. Förmodligen utan.

2.

Majoren höll ner den breda tejpen som dragits runt skrivbordet och svängde över ett ben i taget. Han fick dra hårt för att få loss pekfingret från den självhäftande tejpen. Ett flopp hördes när han kom loss. Han rättade till slipsen, stoppade ner skjortan i byxorna och drog upp dem så smalbenen blottades. Just när han tänkte sätta sig ner och tända den kryddiga cigarren, gled dörren upp sakta. Flera huvuden stack in med höjda ögonbryn. Den hemliga internationella gruppen hade dröjt sig kvar för att inte missa något.

"Nå?"

Den italienska delegaten gav dörren en rejäl knuff och trängde sig förbi de andra med färgsprakande elegans. "Ah, majoren min ädla, min hjälte, vad du har att säga nu?"

Islands representant snubblade fram för att hålla ner tejpen åt henne. Hon kysste majoren på båda kinderna och såg på honom hänförd. "Caro voi, du inte ska vara så blyg för oss." Hon tryckte in hans runda kinder med sina händer och putade med läpparna. "Vi vilja höra hur planen gått?"

Majoren lutade sig tillbaka för att kunna andas. Han hade drabbats av otippad rundgång i hjärttrakten.  

Delegaterna från sju länder trängdes i en cirkel runt skrivbordet med buktande ögon. Majoren försökte sträcka på sig för att återfå sin pondus. Han tänkte på Henry Bernards gnäll och kände allt annat än belåtenhet. "Mycket bekymmersamt, men vi har nog vår man på plats snart."

Delegaten som representerade USA såg ängslig ut. "Hur snart?"

Majoren tänkte inte avslöja att Henry Bernard förhandlat sig till en veckas betänketid. Delegaterna kunde börja misstro hans ledarskap och hans plan. Han konstaterade de självklara detaljerna med orubblig röst:  "Hercules tankas redan och sen är det fritt fall och ingen tid att betrakta utsikten. Truppen på väg." 

"Aha, den ultimata friheten den här gången", delegaten från England nickade gillande. "Fallskärmar. Och nån möter dom förstås?" 

Majoren såg skarpt på engelsmannen och undrade om han somnat till under deras omsorgsfulla förberedelser tidigare. "Vi har en polis på plats som är hemma i terrängen, ja. Som planerat. Som vi sa tidigare."

"Och de har en hemvist?" 

"Ett plåtskjul till en början. Tills detaljerna är klara."

"Och ni tror fortfarande på att vi gjort det rätta?"

"Inte har ni börjat tvivla nu?" Majoren försökte svara sakligt trots att hans tankar fladdrade än hit, än dit. Hans blick mötte hennes ─ Marilyns och hans kropp fylldes av vällust. Hastigt sökte sig blicken vidare och landade på den skäggige från Frankrike. Hjärtslagen tillfälligt i balans.

Majoren harklade. "Är det den allmänna uppfattningen nu att arbetsmetoden är inkomplett?" Han fortsatte raskt: "För då ska jag påminna om att vi gjort precis det vi kommit överens om. Den här planen är den enda som återstår. Alla andra försök genom åren har, som ni ju vet, försämrat situationen. Minns detta, innan ni låter er fyllas av allehanda tvivel. Ånger har inget spelrum här. Nu väntar vi och ser vad som händer. Vi ska hålla hoppet vid liv mina vänner." En vanmakt ville ta över hans egna tankar när han tänkte på hur all framgång  var kopplad till Bernards nyckfulla insatser. Henry Bernard fick honom att svettas. Läget var allt annat än stabilt. Bräckligt i själva verket.

Hans handflator var fuktiga och cigarren for iväg när han skulle greppa den. Kvinnan fångade den och räckte tillbaka den över bordet. "Amare, amare", suckade hon förtjust när hennes ögonfransar fladdrade mot honom. 

Frankrikes representant ville avge en redogörelse för att avsluta med god ton. "Majoren har rätt. Måste hålla oss till den gemensamma planen. Beslutsamhet är konceptet. Hoppet är Henry Bernard. Inte kommer han att bryta kontraktet med er?" 

"Det skulle väl vara olagligt, om han gjorde det? Nu hade också Amerikanens farhågor vaknat till liv. Majoren upplevde nästan ett hjärtstopp och la tillbaka cigarren på bordet.

"Men fängelse då eller?" utbrast delegaten från Island nyktert.

"Aa, väldigt länge", svarade majoren förgrymmat och torkade av handsvett mot byxbenet.

"Hur länge?"

"Tillräckligt länge."

"Men är inte det fruktansvärt?" viskade engelsmannen chockad. Han var en mycket kort man och såg upp på delegaternas ansikten frågande. "Att han ofrivilligt måste... Har han inget val säger ni?"

Majoren blängde. "Det är inte charter vi bokat åt han. Du glömmer att vi förberett honom och han är redo för uppdraget å ämbetets vägnar."

Marilyn såg på dem var och en för sig innan hon tog ordet. "Men det är ju bara underbart att vi ens har nån att sända. För hur vi kunna ordna annat än med denna mannen? Han snart där och vi ser att allting ordnade sej. För honom, mannen alltså och för oss. Vi ska inte glömma att den här jättefina planen kommer från majoren här i egen hög person. Han känna till rutinen bra vet ni."

Majoren höll på att kvävas och drog upp slipsknuten. Han såg upp och återtog kommandot.

"Ja, så vi återgår till det normala ett tag nu och jag bjuder in er när det blir dags att ta avgörande beslut igen. Jag bad Norge lägga ut en del villospår på fältet och såvitt jag förstår är allt arrangerat?"

Norges representant i detta hemliga sällskap nickade allvarligt.

"Då så, då återstår bara väntan för oss." Han såg på delegaterna framför sig och hade absolut inget mer att säga. De verkade dock inte ha någon brådska därifrån. Majoren började tänka att han skulle bli tvungen att kasta ut dem för att få röka sin efterlängtade cigarr i lugn och ro.

"Jaha, då hörs vi alltså via den nya linjen nästa gång", försökte majoren på nytt med en smygande desperation i tonen. Han greppade hastigt en bunt papper och samlade dem menande i händerna och såg upp med en min som signalerade jagande brådska.

Men delegaterna trivdes förträffligt innanför skyddstejpen och stod med korsade armar och betraktade oljelampan på hyllan intill ingående. Någon svängde runt och läste titlarna på bokryggarna med kisande blick. En tredje spanade in sprayburkarna som fyllde fönsterbläcket och muttrade ohörbart. Marilyn såg på majoren med dyrkande blick.

När ingen av dem ville ge sig av, försökte majoren på nytt: "Ja, för nu kan vi bara hoppas att truppen uträttar underverk och inte hamnar i eldstrid och annat obehag som så lätt följer."

Han ställde sig upp och tittade menande mot dörren. Han slog ihop klackarna utan effekt, då delegaterna inte var soldater. "Jaha ja... klockan tickar och..." I det militära kommenderade man bara gardisterna att utgå, men hur i hela friden fick man vanligt folk att lämna en ifred? Han sneglade åter på den orörda cigarren med längtan i blicken.

Ingen gjorde någon ansats att ta farväl, så majoren snappade åt sig rökverket otåligt och vevade lätt med handen i en avskedshälsning, varpå han slank ut genom dörren. Kvar stod delegaterna och såg på varandra och majorens tomma stol. 

"Sa han so-long?" undrade engelsmannen.

Den charmiga delegaten från Italien, såg ingen anledning att dröja sig kvar nu när hennes bragdman brådstörtat gett sig av. Hon svängde runt så hastigt att hennes klänning snuddade vid dödsskalletejpen och fastnade. När tyget revs itu, klev hon smidigt ur klänningen innan någon hunnit reagera.

"Addios amares!" Med en slängkyss mot delegaterna gled hon ut efter majoren som försvunnit spårlöst. Klänningen svängde fram och tillbaka hängandes i den breda tejpen och delegaterna backade undan. 

"Synd för en sådan klänning."

"Aa, verkligen synd."

"Fruktansvärd förlust."

"Hämtar hon den?"

"Det betvivlar jag."

"Men majoren?"

"Vad är det med honom?"

"Vad säger han när han ser den?"

"Att vi orsakat detta?"

"Så den måste bort."

"Ja, bort med den!" och så greppade engelsmannen försiktigt en ärm med två fingrar och drog. Tejpen tänjdes och spändes. De andra såg hänfört på tills norrmannen skrek till. "Stopp! Tejpen brister. Vad gör vi?"

Amerikanen konstaterade sakligt: "Ja, vi kan inte lämna den dinglande i tejpen."

Delegaten från Island såg sig om vild i blicken. "Här! Ta den!" han höll upp en sax mot engelsmannen. "Klipp loss den!"

Till slut stod engelsmannen med klänningen i famnen och undrade var han skulle göra av den. Ett stycke volang hänge kvar i tejpen och vägrade släppa greppet. "Vi lämnar den där. Vi drar. Vet aldrig när han är tillbaka."

"Lugnt nu pojkar. Han kommer inte se den." På led slank de ut genom dörren och drog igen den omsorgsfullt.

www.mvt.se/nyheter/motala/debuterar-med-draplig-actionkomedi-om4951362.aspx

Läs följande artikel om läsningens påverkan på oss:

www.femina.se/5-stora-fordelar-med-att-lasa-enligt-forskarna/

Äntligen är boken klar! Frågan är om man kan flytta fram julafton ett par dagar så boken hinner till dem som tänkt ge bort den i julklapp, eller varför inte köpa den som en julklapp åt sig själv? Det är en dråplig actionkomedi som jag hoppas roar dig. Jag önskar er alla en riktigt god jul och sköna lässtunder.